Värdigheten förmultnar i takt med pappsugröret

Vi måste prata om miljörörelsens största misslyckande

Ett naturens otyg.

En erfaren scout lärde mig en gång att man kan vika ihop en risifruttis aluminiumlock till en slags engångssked. Visst, sylten fastnar lätt i vecken och den vassa metallen rivs, men det är bättre än ingenting.

Det kändes länge som ett knep från en förgången tid. Med åren kom mognad och med den en viss värdighet, egentillverkade skopor som viker sig och går i bitar i munnen hörde till det förflutna.

Trodde jag.

Häromdagen beställde jag i en svag stund en Mer på ett fik. Jag ville ha socker utblandat med vatten, inga artificiella smaker, bara naturens goda och en släng av nostalgi. Och mamma mia, om jag fick det jag bad om.

Plastsugröret hade ersatts av ett i papp. Detta nya rör var inte bara en transportsträcka från kartong till smaklök, det var en ingrediens, adderade både arom och konsistens. Ögonblicket sagda sugrör kom i kontakt med saliv och päronsaft inleddes komposteringen.

Sörplandet var naturens kall, redskapet påbörjade omedelbart resan tillbaka till jord och mull.

Att köpa en kopp kaffe att ta med är numera en säker väg till förnedring. De komposterbara papplocken har föga intresse av att hålla ordning, efter någon minut rinner brun vätska både nedför hakan och in i tröjärmen. Att sitta kvar på fiket är inte heller någon garanti, då flertalet moderna etablissemang bestämt sig för att det är besvärligt att diska och enklare att servera allt i engångsmuggar.

Räksalladen från Hemköp ser delikat ut. Jag ber om bestick att ta med och erbjuds ett illavarslande naturfärgat kuvert, den butiksanställda blippar den själv åt mig i snabbkassan som för att betona att detta inte är någon välgörenhet, två kronor är två kronor och de ska in.

Väl parkerad på en bänk i solen inser jag att jag lika gärna hade kunnat plocka upp en pinne från marken att spetsa salladsbladen med. Trägaffeln är trubbig och sträv, den smakar som ett minne från förskoletiden när man frivilligt tuggade på kottar och bark i rent undersökningssyfte. Kniven är ungefär lika effektiv som en glasspinne.

Vi utvecklar intelligenta chattbotar och vaccin som räddar liv, men engångsbestick som inte smakar kompost? Där går gränsen.

Man hade kunnat tro att den nuvarande regeringen, i ständig givakt och redo att pungsparka allt miljövänligt, skulle kunna göra lite nytta och sikta in sig på denna styggelse. Var är förbudet mot träbestick och förmultnande livsmedelsförpackningar? Men icke, i stället tar man bort plastpåseskatten lagom till att alla Sveriges hushåll lärt sig komma ihåg att ta med flergångskassarna.

Det hela är inget mer än ett hån. Jag tänker på scoutknepet och risifrutti och inser att vi är tillbaka. Mat som ramlar av besticken ner i knät, vätskor som rinner ned för hakan och klibbiga fingrar.

Sakta bryts psyket ner, värdigheten komposteras i takt med sugröret i mungipan.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln