Snart kanske det är din bebis som blir förgiftad
De missbildade fiskarna får mig att rysa
När jag ser bilderna på de deformerade abborrarna i SvD:s reportage från Naalojärvi, Gällivare, ryser jag till.
Det vänder sig i magen, och jag tänker att det hela borde få regeringen att stanna upp och tänka till.
Men det verkar inte så. I stället rusar Busch och gänget vidare.
Tidölaget är medvetna om att det är valår. Lagändringarna rullas ut på löpande band. Lagråd, remissinstanser och utredningar rundas, med svepskäl som ”situationen är akut” och ”vi hinner inte vänta”.
Ibland är det förståeligt. Men oftast inte, i synnerhet inte när det kommer till att underlätta tillståndsprocesser för klimatskadliga verksamheter.
Där är trögheten avgörande. Det krävs tid och provtagningar för att få svar på hur ett företags giftiga utsläpp påverkar djur och natur. Hastar vi igenom sådana utredningar kan konsekvenserna bli förödande.
Det har vi lärt oss av historien, bland annat genom vårt användande av PFAS-kemikalier. Eller när vi på 80-talet insåg att pappersbrukens utsläpp förgiftade våra vattendrag och gjorde alltifrån fiskar till människor dödssjuka.
2026 är det den ”gröna” gruvbrytningens konsekvenser som uppdagas.
Sjön, Naalojärvi, ligger nedströms LKAB:s järnmalmsgruva i Malmbergen. Här simmar abborrarna runt med krökta ryggar och skadade underkäkar.
Det har fått i sig för höga halter av uran.
Järnmalmsbrytningen gör att uranet, som också finns i berggrunden, släpps ut i naturen. Och även om nivån på uranföroreningarna i sjön i dagsläget inte anses vara farlig för människor, är det hela en varningsklocka.
Dels för att det inte är rimligt att förgifta vår natur bara för att utsläppen inte anses vara farligt för människor (än). Men även för att sådana nu med största sannolikhet kommer att öka, då regeringen vill ändra reglerna kring utsläpp av uran i sjöar och vattendrag. Parallellt med att regeringen nu vill tillåta uranbrytning i Sverige igen.
Risken är alltså mycket hög att mängden uran i våra vatten kommer att öka.
Även om dagens gränsvärden anses vara strikta, vittnar abborrarna i Naalojärvi om något annat. Som Petter Gustafsson, professor i markkemi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, säger till SvD:
– Det här värdet är satt för att skydda 95 procent av arterna, i många olika typer av vatten. Överskrids detta kan vi inte vara säkra på att vi inte får skadliga effekter.
Det är en osäkerhet som vi inte kan ignorera. För frågan är vad som riskerar att förgiftas härnäst? Din bebis?
Jag fattar att kärnkraften och dess omliggande industrier är regeringens heliga graal. Men det innebär inte att man kan ignorera dess baksidor.
Problemen kvarstår, och bilderna från Malmberget är så pass prekära att det till och med borde få energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) att vakna upp från sin uranhypnos.
Gruvor i all ära, men till vilket pris?