En mördad kvinna är ingen "familjetragedi"

Har nu nått dystra siffran 315

Polisavspärrning vid kvinnomord 2016.

En siffra för tjugo års misslyckanden, som Kerstin Weigl skriver. Den uppgår nu till 315.

Det är antalet kvinnor som har dödats av sin man eller ex-man sedan den 1:a januari år 2000. Kerstin Weigl och Kristina Edbloms unika granskning har lärt Sverige mer om hur det dödliga våldet i hemmet ser ut.

Det är en granskning som rymmer vittnesmål om myndighetskontakter som brustit, om försöken att slå larm som inte fått effekt. Det är återkommande varningssignaler och mödrar som in i det sista velat skydda sina barn. Det är misstaget att tro att man kunde hantera situationen på egen hand. Det är en förvriden syn på "heder". Det är alla försök att “rädda honom”. Det är rädslan för att inte bli trodd. Det är de anhörigas stora sorg.

Svårigheterna hopar sig

Men i de mörka talen märks också en liten minskning, från ett medeltal på 17 mördade kvinnor till 15 varje år. Kanske, kanske kan man våga hoppas på en vikande trend.
Ett samhälle där våldet i nära relation ska minska kräver både kunskap, resurser och civilkurage. Grannar som hör vad som pågår i lägenheten eller huset intill och som vågar slå larm. Vänner och kollegor som ser och vågar fråga. En samhällsdebatt som lägger skulden där den hör hemma. Större kunskap om att psykiskt våld kan bädda för fysiskt, och lämna fruktansvärda ärr.

Insikten att ekonomisk ofrihet är en riskfaktor. Att inte kunna försörja sig själv, inte ha råd att flytta till ett eget boende när relationen blir destruktiv eller hotfull gör situationen betydligt farligare. Att de gemensamma barnen kan användas som en bricka i ett spel. Att svårigheterna hopar sig för de som tvingas lämna allt.

Om politikerna menar allvar

Coronapandemin ökade utsattheten för många, för med åtgärder mot smittspridning följde isolering. Larmen kom från land efter land, om hur våldet ökade dramatiskt i hemmen när tillflyktsorter som jobb och skola försvann.

Siffran i granskningen Dödade kvinnor har nu tickat på till 315.
Två saker blir allt mer uppenbara: politiker som menar allvar med kampen mot våld i nära relation måste se till att hjälpen och stödet finns hela vägen. Att socialtjänsten, polisen, mans- och kvinnojourerna har nog med resurser till krafttag.
Och att vi aldrig får se våld i nära relation som privatsak. Det gäller såväl attityder som förmedlas i media som ute i samhället. Våldet angår oss alla. En kvinna som dödas av sin partner eller ex-partner är aldrig en “familjetragedi”.
Det är mord.