Ni tvingade in oss i skuldsättning

Unga tar inte bostadslån för att de är dumma

Bristen på hyresrätter tvingar även dem som inte vill att ta miljonlån. Alternativet är andrahandsmarknaden, där ockerpriser inte är ovanliga.

”Unga drivs av viljan att ha det perfekta hemmet” löd en rubrik i Svenska Dagbladet här om veckan. Det var forskaren Jeanette Carlsson Hauffs ord om unga som tar för stora risker och för höga lån när de kliver in på bostadsmarknaden. I och med den ekonomiska krisen i coronapandemins spår kan det sluta riktigt illa. Bostadsmarknaden står still och priserna kryper nedåt. Ingen vet vad coronapandemin kan göra med räntorna.

 
Idén om att unga lite på slentrian och framförallt av okunskap eller dumhet skuldsätter sig för livet, med stora risker för sin framtid, är i inte ny. Dagens amorteringskrav drevs bland annat igenom just av det skälet. Det är först i slutet av svenska dagbladets intervju som Jeanette Carlsson Hauff börjar nosa kring något som lär ligga närmare sanningen för många unga än jakten på det perfekta Instagramköket:

– Det är ju horribla hyror på andrahandsmarknaden, och det gör ju att det nästan inte finns några alternativ. Är det så att vi har tvingat in våra unga i hög skuldsättning?

Ja. Tänk om.

 
Det ska sägas att jag och min sambo hade tur.

Inte tur som i att någon av oss hade rika föräldrar eller någon annan som kunde hjälpa oss. Vi hade inte heller tur i att ha fått några stora arv eller av några andra skäl hade mycket pengar i sparande. Vi hade tur för att vi helt enkelt var två personer med två heltidsinkomster. Alla har inte det, men på så sätt kunde vi, om vi levde på studentbudget, spara ihop till en egen insats under våra tre första år i Stockholm.

Detta var samtidigt som Stockholms bostadsmarknad gick rekordvarm. Under några månader såg det ut som att vi inte hann insatsspara i samma takt som bostäderna ökade i pris. I peaken tog vi oss igenom nålsögat. Nu är vi skuldsatta för livet, och även om vi älskar förortshemmet vi slitit för hade vi aldrig tagit miljonskulder om vi haft andra alternativ.

 

I Stockholm tar det i genomsnitt tio år att få en hyresrätt via bostadsförmedlingen.

Att få ett kontrakt genom privata hyresvärdars köer kan gå fortare, men vi pratar fortfarande om år. Att söka lägenhet, skicka in intresseanmälningar och hålla utkik på hemsidor kan dessutom snabbt utvecklas till ett heltidsjobb i sig. Det är heller inte ovanligt att privata hyresvärdar kräver fyra gånger årshyran i hushållets inkomst. I princip har de rätt att kräva vad som helst från presumtiva hyresgäster. Så länge bostadsbrist råder kan värdarna välja och vraka

Inte ens jag och min hela och rena sambo höll måttet. Inte ens efter att vi framhöll dåvarande arbete på Ståthållarämbetet och ljög oss blå i personliga brev efter nybyggesannonsernas buzzwords om familjevänlighet och den naturnära miljön. Självklart planerade vi att starta en medelklassvenssonfamilj. Självklart var vi glada att det var nära naturen eftersom vi båda var entusiastiska löpare.

 
Alternativet tio år på andrahandsmarknaden är en ekonomisk mardröm för alla som tvingas dit. Medelhyran i Stockholms låg på 14.500 kronor 2019. Året innan rapporterade lokaltidningen Mitt i Stockholm att hela 9 av 10 hyresgäster i staden betalade ockerhyror för sina lägenhetskontrakt. Varje kvinna som lagt ut en bostadsannons på Blocket vet dessutom vilka slemmiga samtal det för med sig.

Det finns inte ett instagramvänligt kök i världen som är värt över 2 miljoner kronor. För tak över huvudet är man däremot beredd att betala vad som helst.