Mejla

Ingvar Persson

Vårt land måste våga vilja bli ett mönstersamhälle

Vi behöver fortfarande kultur, utbildning, bostäder och möjligheten att resa

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

Den 11 juni kunde studenterna från gymnasieskolan Malmen rusa ut i livet över trappan på kulturhuset Cassels i Grängesberg. Ett coronaanpassat och lite nedtonat arrangemang.

Som fond för foton från studentfirandet kunde knappast eleverna från Malmen ha önskat sig något bättre. Cassels kultur- och konserthus är något extra där det ligger ovanför gruvområdet.

Huset med sin vita fasad och väldiga kolonner byggdes de sista åren av 1800-talet för pengar som den brittiske bankiren Ernest Cassel donerat för att skapa ett kulturhus för Grängesbergs arbetare.

Jag kommer att tänka på studentfirandet utanför Cassels när jag läser journalisten Anneli Rogemans bok Mönstersamhället (Natur och Kultur).

Rogemans mönstersamhälle är inte Grängesberg. Det är en gruvort nästan 80 mil längre norrut, Boliden. När kulturhuset i Grängesberg invigs är det fortfarande 24 år kvar till man ska hitta guld i den västerbottniska skogen.

När jag hör Boliden ska jag erkänna att den första tanken handlar om det internationella gruv- och metallföretaget. Skandalen med exporten av giftigt avtal till Chile på 1980-talet skapade nya rubriker så sent som i våras.

I Mönstersamhället är Boliden inte i första hand ett företag, utan ett samhälle och människorna i det. Jag känner igen mig, trots att jag aldrig varit där. Jag har levt en stor del av mitt liv på industri- och bruksorter. Det producerande Sverige, precis som Boliden.

Det skulle bli snyggt och rent, välordnat och städat. Bolaget la fast stadsplanen, pekade ut tomten för skolan och ritade husen som människorna skulle bo i. Företaget skötte gatubelysningen och ställde upp julgranen på torget. Den som arbetade åt gruvan fick lån för att bygga, om man följde ritningarna och accepterade sin plats i hierarkin.

Anneli Rogeman växte upp i 1960-talets Boliden. Hennes far tillhörde de högsta cheferna i gruvbolaget. Familjens villa låg på "rätt" sidan om Finnforsvägen, den fina sidan.

Rogeman skildrar ett klassamhälle som är mer påtagligt än det vi har idag. Å andra sidan vet vi att de ekonomiska klyftorna i dag är större än på mycket länge.
Boken berättar också vad som hände sedan, när hon och hennes familj flyttat - söderut som så många andra - och guldgruvan stängts.

Hon talar med människor som beskriver saknaden efter en gemenskap som försvunnit, och en känsla av att Skellefteå kommun aldrig engagerat sig tillräckligt.
Från början av 2000-talet handlar Bolidens historia till stor del om flyktingar. 2019 hade Boliden 1664 invånare. 362 var asylsökande.

Här finns också en annan berättelse jag känner igen, privata hyresvärdar utifrån som köper upp fastigheter i utflyttningsorter.

Social dumpning av människor har blivit ett problem för politiker som Åsa Hååkman Felth i Filipstad eller Ewa-Leena Johansson i Ljusnarsberg. Men framför allt har det förstås fött en känsla av vanmakt hos människor som bor i orter som Fredriksberg, Ställdalen och Nykroppa.

Eller Boliden.

Man skulle kunna fastna i berättelser om ett svenskt rostbälte, gruvor som tömts på sin malm eller fabriker som tystnat. "Basically gone" som den dåvarande statsministern uttryckte det i Davos tunna alpluft.

Nu talar verkligheten ett annat språk. Bara några mil från Boliden, i Skellefteå, pågår bygget av Northvolts jättefabrik för tillverkning av batterier. Och batterifabriken är inte det enda exemplet på hur på klimatanpassningen skapar en industriell våg i norra Sverige.

I Norrbotten förändrar företagen SSAB, LKAB och Vattenfall sättet att tillverka stål i grunden. Istället för koldioxid ska stålverket släppa ut vatten.

I början av 2000-talet var industrimannen Carl Bennet parhäst till fackförbundet Metalls dåvarande ordförande, Göran Johnsson. Tillsammans argumenterade de för långsiktighet från både ägare och samhälle för att stärka industrin.

Bennet talar fortfarande om vad ett fungerande samhälle betyder för industrin. Han lyfter fram fyra punkter för att göra en ort framgångsrik och konkurrenskraftig.
För det första utbildning och forskning. För det andra infrastruktur, inte minst för att arbetsmarknadsregionen ska bli större. För det tredje boendemiljön och för det fjärde kulturutbudet.

Tillsammans utgör de inte bara grunden för ett bra samhälle att bo i utan också för att företag ska kunna verka och vara lönsamma.

– Det här är principer som kan tillämpas oavsett om vi talar om en kommun i Norrland eller våra storstadsregioner, säger Carl Bennet.

Kommunens roll är central, men både staten och näringslivet har ett ansvar i samhällsutvecklingen enligt Bennet.

Norr- och Västerbotten står inför ett nytt samhällsbygge. Arbetsmarknadsministern uppmanar - lite revanschistiskt - arbetslösa sörlänningar att flytta norrut. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att spåra dagens utmaningar i den tidiga industrialismens mönstersamhällen.

Centralskolan i Boliden som lär ha provocerat lokala politiker med sitt överdåd. Konserthuset Cassels i Grängesberg som skänktes till arbetarna eller de fantastiska funktionalistiska husen i industrisamhället Gyttorp utanför Nora som arkitekten Ralph Erskine ritade.

Utbildning, kultur och bostadsmiljöer. Dessutom bidrog industrialiseringen till att infrastrukturen byggdes upp. Dagens järnvägar är ofta från den tiden. Det är ett problem i sig. Nu finns planer på att stämpla hela Boliden som kulturhistoriskt riksintresse.

Det producerande Sverige finns kanske inte bara kvar. "Mönstersamhället" i Västerbotten kan ha något att lära resten av Sverige.

Av: 

Ingvar Persson

Publisert:

LÄS VIDARE

Sossehatet lever inom den svenska högern

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Boliden

Gruvindustri

Grängesberg

Norrbotten

Västerbotten

Samhälle

Politik