Mejla

Fanny Nilsson

En läkarapp kan aldrig torka din febriga panna

En läkares tankar efter månader på akuten

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att vara läkare är mer än att finnas i en telefon, skriver Fanny Nilsson.
Foto: Bertil Ericson / TT / TT NYHETSBYRÅN
Att vara läkare är mer än att finnas i en telefon, skriver Fanny Nilsson.

”Jaha, välkomna hit. Jag är samordnare på prostatacancercentrum men nu är jag arbetsledare här.”

Vi står tätt inne på expeditionen till den nyöppnade covid-avdelningen. Det är måndag morgon på ett akutsjukhus i Stockholm. Ny avdelning, ny personal. Ny sjukdom.

Namnskyltarna skvallrar om var vi kommer ifrån: Barnakuten, bröstkirurgen, gastromedicin, hudmottagningen, beroendecentrum. Arbetet är långsamt och trevande. Sjuksköterskorna frågar oss läkare om nästan varje ordination. De är osäkra, stressade. Allt blir svårare när avdelningen fylls av andra patienter än de i grunden friska som bara behöver lite syrgas. Komplext multisjuka, psykos, abstinens – alla blir sjuka i denna helvetesinfektion.

En erfaren barnsjuksköterska utbrister förtvivlat under ronden en förmiddag: ”De sa att vi skulle ta hand om covid-sjuka, inte det här. Det här är inte patientsäkert.”

Nej, alla gånger är det inte det. Men det är en pandemi. Vi gör vad vi kan. Sökande och rädda blickar bakom visiren. Trötta kroppar, osäkra händer.

Mellan patienterna tänker jag på hur många av oss som kommer bli sjukskrivna senare. Hur många som blev, blir, infekterade själva, för att munskydden från Kina (”for cooking” som det stod på paketet) hela tiden kasade ner.

När jag i framtiden kommer se tillbaka på den här våren, är det på mina medarbetare jag kommer tänka.

I december marscherade tusentals vårdanställda genom ett iskallt snöblandat regn för att säga att nej, det här går inte längre. Före pandemin.

Det är en evighet sedan, men coronavåren föregicks av en intensiv debatt om välfärdens finansiering. Larmet kom att över en tredjedel av landets alla kommuner räknade med att gå minus förra året. Det ledde till ännu mer besparingar på äldreomsorg och skola.

Vi vet alla nu vad resultatet för de sjukaste äldre blivit. För sjukvården gick 20 av 21 regioner med underskott.

Höstens stora personalvarsel blev gnistan som tände ett raseri, ledde fram till Stockholms sjukvårdsupprop. I december marscherade tusentals vårdanställda genom ett iskallt snöblandat regn för att säga att nej, det här går inte längre. Före pandemin.

Jag träffar initiativtagaren till Sjukvårdsuppropet, Akil Awad, en dag i maj i kön till lunchmatsalen. ”Du ser trött ut”, säger jag, utan att tänka mig för.

Hans jobb på intensiven tär. Vi äter en slafsig pasta med kollegor och pratar om sommarens schema. Tolv dagar i rad – får man ens jobba så länge utan vila?

Vi som inte är anslutna till krisavtalet måste tjafsa för att få ersättning för övertid. Arbetsgivarens reflexmässiga nej består, trots pandemi. Vi uppmanas att själva hålla koll på om våra scheman följer lagen.

Hela tiden får vi höra att sjukvården klarar trycket. Det är på bekostnad av oss och det är på bekostnad av kvalitet. Med inställda operationer och utredningar skjuter vi ett enormt vårdbehov, en skuld, framför oss. I en verksamhet som alltså från början var tänkt att sparas in på, där skatteunderlagen nu väntas sjunka.

Vad hjälper pengar, när människor är bristvaran?

I Skåne höjde moderaterna kommunalskatten, i strid mot sina vallöften, när de kom till makten förra hösten och insåg att välfärden inte kunde betalas. Anders Knape, moderat och ordförande för Sveriges kommuner och regioner har under föregående år låtit mer och mer som en socialdemokrat, i sina vädjanden att regeringen måste skjuta till mer pengar till kommuner och regioner.

Hans partikollegor förde på riksdagsnivå knappast samma kamp, när de fulade igenom ytterligare skattesänkningar på 20 miljarder efter att ha misslyckats att bilda regering.

”Vi behöver rusta Sverige för sämre tider” sa Elisabeth Svantesson (M) då. Men nu flödar pengarna. Jämfört med hur Anders Borg (M) styvmoderligt hanterade oss när skatteintäkterna föll under finanskrisen 2008 (regionerna och kommunerna kompenserades i princip inte alls, bankerna räddades) har statsbidragen och löftena kraftigt ökat. Det är så dags – men vad hjälper pengar, när människor är bristvaran?

Det är ju på grund av sjuksköterskeflykten som vårt utgångsläge var EU:s lägsta antal vårdplatser. Det som begränsade IVA var aldrig antalet respiratorer, utan sjuksköterskor.

Hur ska vi kunna anställa (och behålla) fler sjuksköterskor efter denna hemska vår och ta oss an den uppskjuta vårdskulden, samtidigt som vi går in en djup ekonomisk kris? Hur ska vi stimulera ekonomin? Det kommer bli den stora politiska striden i höst.

Bilderna på mina kollegor med omplåstrade ansikten från skavande munskydd har blåsts upp i varje tidning, etsat sig fast hos befolkningen.

Både Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet pekar på att pengar till välfärden är rätt, medan breda skattesänkningar är dåligt.

Kanske blir detta vändpunkten för den segdragna debatten om välfärdens finansiering. Kanske blir coronavåren vändningen för oss. Bilderna på mina kollegor med omplåstrade ansikten från skavande munskydd har blåsts upp i varje tidning, etsat sig fast hos befolkningen.

Att misslyckandet med att skydda de äldre beror på mångårig negligering av personalen inom omsorgen är obestridbart, det har alla fattat nu. Väldigt många svenskar har första gången i livet tvingat bekanta sig med tanken ”tänk om jag hamnar på intensiven?”.

Är det något våren har visat oss är det hur skört livet är. Och hur viktigt ett förberett samhälle är. Ansökningarna till sjuksköterskeutbildningen slog i april rekord. Flygvärdinnor omskolas till omvårdnadspersonal.

Pengar i lador kan inte rädda liv, men människor kan. Vi behöver bli fler på sjukhus, vårdcentraler och äldreboenden, vi behöver höja närvaron av läkare och sjuksköterskor inom omsorgen. Det är dags nu.

Vad är ett välfärdsland utan personal i välfärden? Vad är ”välfärd” om inte rätten till vård, rätten till liv? En respirator fungerar inte av sig själv, en läkarapp kan inte torka din febriga panna. Bara människor kan läka människor.

Av: Fanny Nilsson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.