Finns en njutning i att se de rika kräla i spyor
Film och tv har blivit en ventil när politiken sviker
Först var det pandemin och nu är det inflationen som plågar världen. De allra flesta har fått det tuffare ekonomiskt. Den extrema fattigdomen i världen har ökat för första gången på 25 år och på Afrikas horn är svältkatastrofen ett faktum.
Samtidigt har den allra rikaste procenten roffat åt sig nästan dubbelt så mycket som resten av världen tillsammans sedan 2020. Och Sverige är inte sämre.
Bara de senaste två åren har vi spottat ur oss 330 nya miljardärer. Och i förra veckan kom siffror som visar att inkomstskillnaderna i landet är de största på 40 år.
Trots den extrema ojämlikheten med alla dess farliga konsekvenser – ökad social oro, brottslighet, gängvåld, minskad tillit – står politiken handfallen.
Ventil i populärkulturen
Det finns ingen majoritet för att beskatta arv, förmögenheter, fastigheter eller höga inkomster. Ulf Kristerssons regering har istället gett de som tjänar över 70 000 kronor i månaden de allra största skattesänkningarna.
I folkdjupen pyr ilskan. Men utloppet för frustrationen har inte märkts i politiken eller i högljudda protester. Istället har ventilen uppstått i populärkulturen.
Östlunds fingertoppskänsla
Många av de senaste årens stora tv-succéer skildrar de überrikas degenererade tillvaro. "White Lotus", "Big little lies", "Solsidan", "Succession" och nu senast "Triangle of sadness" är några exempel.
När Parisa Liljestrand tillträdde som ny kulturminister i höstas blottade hon direkt en pinsam kunskapslucka. Hon trodde att Guldpalmsprisade Ruben Östlund var en författare.
Idag, sex Guldbaggar och tre Oscarsnomineringar senare, har hon nog lärt sig namnet bakom Sveriges mest hyllade regissör sedan Ingmar Bergman.
Östlunds "Triangle of sadness" är egentligen en rätt banal berättelse om de extrema klasskillnaderna som växt fram. Genom att skildra tillvaron på en lyxyacht visar han med komisk udd hur vulgär och rent utsagt omodern den rikaste klicken lever i sin lyxbubbla.
Det kanske inte fiskas utrotningshotad ål, men det äts och dricks i överflöd. Pengarna har tjänats in på vapen, appar och "skit".
Krälar i kroppsvätskor
Kaptenen för båten är en försupen marxist som slänger ur sig socialistiska slagord. Men det är den filippinska städerskan som vet hur man överlever under svåra omständigheter.
Allegorin för det orättvisa klassamhället är inte direkt finstilt.
Men det är inte svårt att förstå varför "Triangle of sadness" nått så stora framgångar. I filmens mest berömda scen håller yachten på att förlisa i en storm och en kräkorgie bryter ut.
De som tidigare slurpat ostron och champagne i exklusiva kläder och smycken börjar kaskadspy och får diarré.
Det är inte ens äckligt utan det väcker snarare en kittlande känsla av njutning att se de besuttna kräla runt i sina egna kroppsvätskor.
Visst vore det roligt om Östlund fick några Oscars, men ännu bättre vore om vi i den verkliga världen fick en förmögenhetsskatt.