Utan facken väller folkets vrede fram

En religiös tro på en oreglerad marknad har fått styra politiken i ett par årtionden

Publicerad 2019-02-16

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Måste fackföreningarna bråka mer om de politiska partierna gör det svårare att organisera sig? Ska anställda få ut mer av företagens vinster? Går det att vända maktförskjutningen från arbete till kapital och vad betyder det på sikt för löntagarna och fackföreningarnas ställning om det inte går?

Frågorna ställs i en ny rapport från Futurion, en tankesmedja instiftad av tjänstemännens fackliga centralorganisation TCO. Men svaren på frågorna uteblir. "Syftet är att redovisa och sammanställa kunskapsläget kring fackföreningarnas roll och betydelse", skriver man.

Läsare kan utifrån kunskapsläget – och verkligheten – ändå svara.
Tio år efter den senaste finanskrisen försöker politiker och förståsigpåare förklara varför land efter land exploderar i vrede och ilska mot ”eliten”. Men det finns något som förbinder brexit, Donald Trumps valseger, högerextremismens framväxt i Centraleuropa och de gula västarna i Frankrike. Det handlar om ökande ojämlikhet, stagnerade löner och ekonomisk otrygghet.

Breda befolkningsgrupper känner att de hamnat på efterkälken när andra tjänat på de ekonomiska och sociala förändringar som skett när en religiös tro på en oreglerad marknad fått styra politiken i ett par årtionden. Stater som tidigare lovade sina medborgare hög tillväxt, full sysselsättning, generell välfärd och att tillväxtens frukter skulle komma alla till del inriktar sig nu mest på kontroll och övervakning.

Företagens enda fokus i dag är att maximera aktieägarnas utdelningar och näringslivet utövar starka påtryckningar på regeringars ekonomiska politik. Fackförbund – som bland annat ska förhandla lösningar på löntagares missnöje, göra upp om löner och fungera som hämsko på en växande ojämlikhet – har försvagats genom politiska beslut och lagstiftning.

En rapport från Internationella valutafonden IMF har visat att klyftan mellan fattig och rik vidgats parallellt med att fackföreningar försvagats och tappat medlemmar. Nu är klyftorna så groteska att både IMF, OECD och andra betongbunkrar för den ortodoxa marknadsliberalismen talar om hur ojämlikheten hotar tillväxten och underminerar demokratin. Vilket väl får sägas bevisas i realtid.

När ekonomin har hela makten, politiken töms på inflytande och löntagarnas organisationer marginaliserats väller till slut vreden fram.


• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!