Debatten om Sverigebilden är farlig för socialdemokratin
26 februari 2017
Välfärdsstaten
Den första krönika jag skrev här på söndagsplats i Aftonbladet handlade om hur rika samhällen blir fattiga. Om hur människor med nya skattesänkta pengar i fickan sitter på tåg som inte går. Järnvägen är underfinansierad och de kan inte köpa sig ur situationen.
Inte ensamma.
Texten handlade om ekonomen John Kenneth Galbraiths bok ”Överflödets samhälle” som på sin tid inspirerade både Tage Erlander och Olof Palme. Galbraith skrev om hur den moderna ekonomin producerar alltmer varor som svarar mot individuella behov. Vi får nya hudkrämer, telefoner och kex med sylt. Allt sådant som vi som individer efterfrågar.
Den offentliga sektorn skapar däremot inte produkter som kan köpas, bytas eller säljas på samma sätt. Därför är det så lätt att prioritera privat konsumtion på bekostnad av ett samhälles gemensamma behov. John Kenneth Galbraith skrev om risken för att vi skapar samhällen med ”privat överflöd och offentligt armod”.
Du kan köpa dig en gigantisk bil för en halv miljon men om alla i samhället ska köra bil kommer du att tillbringa timmar i kö. Trafikstockningarna blir ett problem som du som individ inte kan köpa dig ur. Ja, Uber har startat taxiverksamhet med helikopter i vissa länder – den som är rik kan flyga över bilköerna och landa ovanpå kontoret. Men det är knappast en långsiktig lösning.
Nu skriver jag min sista krönika i Aftonbladet och läser en notis om en studie som visar att människors förväntade livslängd i USA håller på att falla till Mexikos nivå. Ett av världens rikaste länder, USA, håller på att bli fattigt samtidigt som det alltså fortfarande är rikt. Privat överflöd. Offentligt armod.
USA har den högsta barn- och mödradödligheten av alla länder i studien, gjord av Imperial College London. Ingen annanstans får lika många människor inte vård, eftersom de inte har råd. USA är dessutom det första höginkomstland där medellängden i den vuxna befolkningen inte längre ökar. Att befolkningen blir längre brukar betraktas som ett tecken på förbättrad hälsa, men i USA får stora grupper en alltför dålig start i livet rent näringsmässigt. Allt detta samtidigt som USA alltså debatterar hur dåligt det är i Sverige.
Vi svenskar är å ena sidan förnärmade, å andra sidan, om vi ska vara ärliga, rätt förtjusta över all denna internationella uppmärksamhet vi har fått efter Donald Trumps uttalanden.
Desinformationen och lögnerna om Sverige är naturligtvis oerhört allvarliga. Hur folk ser på Sverige spelar roll ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och diplomatiskt. Samtidigt får vi akta oss för att inte bli som britterna.
Efter att Storbritannien röstade för att lämna EU rasade det brittiska pundet i värde. ”Din dollar har aldrig räckt längre, res till London” uppmanade flygbolaget British Airways. Det blev ramaskri. British Airways anklagades för bristande patriotism. Företagets agerande var kanske inte så smakfullt, problemet är att stora delar av den ekonomiska debatten i Storbritannien just döms i termer av patriotism.
Den som pekar på ekonomiska problem med brexit, med ökande inflation eller höga tullar, anklagas för att ”prata ned den brittiska ekonomin”. Logiken är att den som uppmärksammar brister får investerare att tappa tron på Storbritannien. Detta blir sedan en självuppfyllande profetia. Visst ligger det något i detta orsakssamband, men resultatet har blivit att det är näst intill omöjligt att föra en intellektuellt hederlig ekonomisk debatt.
Detta är i sin tur ett mycket större hot mot ekonomin.
Med andra ord är det farligt att döma analyser i termer av om de är patriotiska eller inte. Problemet med Sverigedemokraternas företrädare är inte att de ”talar illa om Sverige” utan att de är rasister som dessutom helt saknar både politik och förmåga att lösa de problem de pekar på.
Ingen har en skyldighet att ”tala väl om Sverige utomlands”, däremot en skyldighet att säga sanningen och att försöka kontrollera de källor man använder.
Ja, Sverige tror likt de flesta länder i världen att det är bäst och att alla andra innerst inne vill bli som oss. Det är inget konstigt med det. Men man får inte falla för sin egen propaganda. En fördel med Sverige är att vi i alla fall, likt så många andra, inte tror att vi ensamma vann andra världskriget.
Det kanske allra farligaste med den rådande debatten om Sverigebilden är att den riskerar att göra att vänstern tappar sin samhällskritik och om vänstern tappar sin samhällskritik tappar den allt. Kanske inte just nu. Men på sikt.
Socialdemokratin måste alltid slåss mot sitt eget inbyggda utgångsläge: att vara stolt och ganska mätt.
De saker vi är stolta över i Sverige inträffade inte som en effekt av vår inbyggda utmärkta svenskhet, de var resultat av medvetna politiska val. Vi hittade en modell som kunde balansera den utveckling som John Kenneth Galbraith varnade för. Vi skapade ett samhälle som inte automatiskt gick mot privat överflöd och offentligt armod. Jag hör till dem som tror att välfärdsstaten är det främsta verktyget vi har för att hantera även den utmaning som vi nu står mitt uppe i: den ökande rörligheten av människor. Det är välfärdsstaten som kan utjämna klyftor, skapa tillit och bygga gemensamma mötesplatser för människor från olika kulturer och bakgrund.
Om vi förändrar och utvecklar den. Och för att göra det behöver vi en bättre debatt.
När jag började som ledarskribent för åtta år sedan skrev vi texter om pressträffar, förslag och propositioner. Vi reagerade på vad politikerna gjorde. I dag är det nästan tvärtom: politiker reagerar på vad som står på ledar- och kultursidor.
Jag är inte säker på att det är bra.
Och inte heller på vems fel det är.