Hur blev detta hat mot muslimer så accepterat?
I politikernas reaktioner hörs preludiet till nästa katastrof
Urkällan är inte Rasmus Paludan och det lilla extremistpartiet "Stram kurs". Eller ens horderna av beväpnade huliganer från förra helgen.
Det började inte där, det började inte då.
Men jag vill börja i en annan ände.
Föreställ dig att Ryssland startar en ny militär storoffensiv som toppar alla nyhetssändningar. Sverige har skickat vapen till det ukrainska folkets försvar och för första gången någonsin börjat diskutera medlemskap i Nato.
Då plötsligt, ur ingenstans, blir det upplopp i en rad svenska städer.
Ukraina trängs bort av krigsrubriker från Linköping, Malmö och Örebro. Fotografiet på en sönderslagen polishjälm blir symbol för statens oförmåga att upprätthålla säkerheten.
Allmänhetens förtroende faller.
Så skulle ett säkerhetspolitiskt scenario kunna inledas i ett så kallat "applikatoriskt spel" av den modell som ofta används vid exempelvis krisledningsövningar.
Jag har själv deltagit i spel med liknande scenarior.
En del i dessa övningar är att man låter en liten grupp personer "spela" olika roller i exempelvis en ledningsgrupp som ska hantera en olycka, höjd beredskap eller någon annan händelseutveckling.
Sedan förser man gruppen med ny information i en allt snabbare takt och låter den öva på att fatta beslut, värdera nya fakta och "leda".
Det är lek, självklart, men oerhört lärorikt för de som är med.
Krigsförbandsövningar fungerar likadant, fast i större skala. Det är därifrån metoden ursprungligen kommer.
I veckan blev scenariot verklighet.
Det var den perfekta stormen med rysk storoffensiv, Socialdemokraternas säkerhetspolitiska dialog om Nato och så upploppen. Extra allt.
De som bråkade verkar dessutom, enligt polisen, haft understöd från utlandet via samma kanaler för uppviglig och desinformation som tidigare kampanjat mot LSS.
Så Natodebatten fick sällskap i nyhetsflödet och SD slapp för någon vecka prata om sin relation till Putin.
Men varför händer det här? Och varför nu?
Svaret är: för att vi är som mest sårbara här.
Krafter som vill destabilisera, som extremistpartier, är skickliga på att utnyttja polarisering och konflikter som sopats under mattan.
"Stram kurs" har specialiserat sig på att driva fram kravaller och oordning på gator och torg genom att, som nu, bränna koranen under ramadan på platser där det bor många muslimer.
Kravallerna förra helgen verkar ha varit PR för partiets kandidatur till den svenska riksdagen i höst. De vill att hela valrörelsen ska bli så här.
Denna gång skadades över 100 poliser.
Min uppfattning är att polisen inte bör ge fler tillstånd eller i varje fall reglera tid och plats så att vi slipper fler ordningsstörningar.
Så här kan vi ha det.
Demonstrationsfriheten för någon är inte överordnad alla andra människors fri och rättigheter eller behovet av att upprätthålla allmän ordning. Det är en missuppfattning. Polisen har ingen skyldighet att låta förra helgens katastrof återupprepas, även om arrangörerna tydligen vill ha nya tillstånd.
I andra länder är man inte lika naiv inför säkerhetshot. I Frankrike är Paludan klassad som ett hot mot nationens säkerhet och även Tyskland har slängt ut honom. Belgiens regering har gett honom inreseförbud.
– Dyker Paludan upp här kommer vi att eskortera honom ut ur Molenbeek på en gång. Vi står klara och beredda att garantera allas säkerhet i vårt territorium, säger polisen i Bryssel.
I Sverige är vi mer blåögda och de som fick betala priset denna gång blev alla poliser som skadades och vanliga människor i de redan utsatta områden som slogs sönder.
Jag tycker inte det duger.
Men det började inte i Skäggetorp.
Rasmus Paludan vill fördriva muslimer och icke-vita från norden, detta är ingen hemlighet. Han är tidigare dömd för rasism i Danmark efter en Youtube-video där han uttalade sig nedsättande om icke-vitas IQ. Videon är inspelad vid hemadressen hos en talesperson för Black Lives Matter.
I Danmark är han marginaliserad efter ett avslöjande i Extrabladet i höstas om att han sexchattat med barn på nätforumet Discord.
– Sedan dess har han blivit ännu mer perifer. Folk tar avstånd, säger journalisten Mathias Andersen, som gjorde granskningen till DN.
Paludan är även dömd för att ha stalkat en person.
Som CV för en riksdagskandidat kan det tyckas en smula udda.
Men uppmärksamheten kommer just från att han utnyttjar en sårbarhet i det svenska samhället, den tilltagande polariseringen och radikaliseringen av olika grupper kring frågor om invandring och inte minst islam.
Hur blev hatet mot muslimer så accepterat? Varför reagerar så få mot den uppenbara hets "Stram kurs" ägnar sig åt?
Efter kravallerna handlar alla politiska utspel om hårdare tag, men vattenkanoner kommer inte sänka konfliktnivån. Att införa kollektiva bestraffningar, som SD vill, föder sannolikt bara mer våld. Liksom den hatretorik som flödar på nätet, och som alltså delvis verkar drivas från utlandet.
Drivkraften bakom polariseringen är SD, självklart. Men idag även Moderaterna.
I veckan lade Hanif Bali (M) ut en bild på Twitter av Ali Esbati (V) i form av en apa.
Moderaternas gruppledare, och ansvarig för god ton i riksdagsgruppen, Tobias Billström uppmanade honom att ta ner ap-bilden, men det har han inte gjort.
Ansvaret för att få slut på dödsdansen av polarisering, utanförskap, ilska och hat i samhället ligger faktiskt högst upp i samhällspyramiden.
Om detta hade varit ett "applikatoriskt spel" skulle besluten nu i efterhand ha utvärderats. Minskade Jimmie Åkessons besök i Skäggetorp och krav på en svensk polisstat spänningarna?
Eller Ebba Busch krav på att polisen ska skjuta mot demonstranterna.
Hur blev så många poliser skadade? Kunde katastrofen ha förebyggts?
Och hur minskar vi på sikt polariseringen kring invandring och islam?
Eller för att låna från ett säkerhetspolitiskt språkbruk: hur de-eskalerar vi det här?
Det är nog bråttom. För nästa gång någon försöker utnyttja just denna sårbarhet kanske det inte är ett danskt extremistparti. Våra sårbarheter är andras säkerhetspolitiska verktyg.
Vi behöver börja inse det.
Jag lyssnar, men jag hör inte politikerna ställa sig de frågorna.
Jag hör: batong, batong, batong.
Och det, tror jag, kan bara bli preludiet till ännu en katastrof.