Sverige skulle behöva mer glädje på gravstenar
Jag går vilse i en Facebookgrupp om döden
Den gamla judiska begravningsplatsen i Prag är magisk. Stenar står huller om buller, som böljande vågor på ett hav. Ständigt på väg. Marken är betydligt högre än gatan utanför.
Man kan gå där i timmar.
Här begravdes Prags judiska befolkning fram till 1787. På ungefär en hektar finns 12 000 gravstenar. När nya gravar grävdes ställde man helt enkelt de gamla stenarna bredvid.
I hundratals år, lager på lager av historia.
Så kan man också behandla döden.
Jag brukar själv aldrig komma ihåg vilken dag själva Halloween är, men vet att man ska vara beredd med sötsaker till kringvandrande barn.
”Bus eller godis”.
Mina sociala medier är fyllda med Halloween-tips. Klä ut dig så här, köp godis med papper runt, baka kakor som små spöken. Och inte minst: så här skär du din pumpa.
För barn har Halloween brädat allhelgona för länge sedan.
Gravlyktor och stämningsfulla promenader har möjligen svårt att konkurrera med amerikansk populärkultur och tonvis med socker. Men nog är det något visst med gravlyktornas sken i höstnatten?
Varje samhälle har sitt sätt att fundera över döden. Traditioner kommer och går.
Vem vet, en dag kanske vi kommer i stället att fira den mexikanska traditionen ”Día de los Muertos” eller De dödas dag. Mer som Halloween men betydligt större och mer färgglatt.
Día de los Muertos är för övrigt på söndag. Hela helgen går i dödens tecken.
Dess starka färger, dansande skelett och intensitet är något helt annat än vårt svenska, kallt rationella förhållande till döden. En glädje mitt i sorgen.
I Sverige räcker en gravrätt 25 år, sedan kan din grav tas bort och stenen slipas om. Effektivt och snabbt. Kallt.
Man behöver inte gå till de böljande stenarna i Prag för att inse att detta inte är någon naturlag. En gravrätt kan förlängas efter de första 25 åren, ofta med 15 år eller längre mot en avgift. Men det är ett aktivt val.
Det finns naturligtvis kulturhistoriskt viktiga gravar som blir kvar som del av vårt gemensamma minne. Kändisar, kulturpersonligheter, politiker eller särskilt vackra monument.
Men vanliga människor med vanliga gravar kan försvinna helt på några decennier utan att lämna några spår.
På Facebook har jag inför allhelgona gått bort mig i en grupp med titeln ”Kyrkogårdsvandringar och gravstenstitlar”. Folk tar bilder av fina gravstenar. Mycket av samtalet handlar om just titlarna före namnen.
Hemmansägare. Hovfrisör. Enkefru. Fanjunkare. Mor.
Eller om de små tidskapslar som får plats.
”Här vilar offren från Åmselemorden 1988” skriver en användare och lägger upp en bild av familjen Nilssons grå gravsten prydd med tre flygande gäss.
Ewa, född 1945.
Fredrick, 1972.
Sten, 1938.
Döda den tredje juli 1988 i Åmsele.
Jag minns när det hände, mitt då 16-åriga jag hade börjat läsa tidningen.
”Här vilar min faster” skriver en annan användare. ”Ingen vet vad hon fick utstå, vägde bara 22 kg när hon avled.”
Bilden hon lägger upp är minnesstenen vid Vipeholm, i Lund. Här låg förr den anstalt för ”sinnesslöa” där Sverige höll människor med intellektuella funktionsnedsättningar inspärrade.
De dog som flugor.
Ett historiskt brott, som aldrig utretts ordentligt. En skamfläck.
Men stenen minns. Som bara stenar kan.
”Till minne av besättningen på fiskebåten GG 256 Almy av Vrångö som minsprängdes den 6 maj år 1940”.
Inramat av vågor.
”Ett litet ljus är tänt för pappa som är saknad varje dag” skriver en användare och lägger upp en bild av en grav som gjorts fin inför helgen.
Vår relation till döden är nog inte vad vi som samhälle gärna låtsas att den är. Vi gömmer den bara väl. Kanske har vår effektivitet helt enkelt gått överstyr. Även våra gravplatser, precis som den i Prag, består ju av lager på lager av historia.
Men utan att det alltid får synas.
Varför måste allt skaffas undan så snabbt? Varför kan inte även alla vanliga gravstenar få stå kvar?
Kanske borde vi ändra lagen. Gravar, även vanliga människors, kan ju få finnas kvar så mycket längre. En gravsten kan ju vara i tusen år. Även en undersköterskas, eller taxiförares.
Gravrätten borde bli en gåva till kommande generationer. Som förlängs automatiskt. Till de som en dag kommer att födas.
Det kan väl ändå inte kosta så mycket.
De människor som levat här skapade ju ändå Sverige. Det måste vara värt något.
”Här vilar inga ledsamheter här vilar Sigge Spak 1932 - 2021”.
Stenen är blå.
I NSD läser jag att Sigge Spak själv önskat texten efter ett långt och omväxlande liv.
Han började jobba som 16-åring på järnhandeln i Pajala. Bilade till Barcelona och kallades ”kungen av Mallorca”. Var FN-soldat i Gaza och bilprovare i Partille. Sticklingarna till en pelargonia han fick med sig hem från Mallorca lever vidare hos många vänner.
”Han längtade alltid hem till Pajala” skriver syskonbarnen i minnesorden.
Historien om Sverige är värd att minnas.