Socialdemokraterna är usla i opposition
Historien är inte uppmuntrande
Just nu är det rätt mycket som talar för att Socialdemokraterna hamnar i opposition, senast efter nästa val. Ulf Kristersson tänker inte låta drömmen om att flytta in i Sagerska palatset grusas av småsaker. Att väljarna röstade för partier som lovade att inte ge Åkesson inflytande är tydligen en småsak.
Det där kan jag förstå. Det gäller att spela bollen där den ligger.
Då är det svårare att begripa varför somliga socialdemokrater tycks tro att en period i opposition ska öppna dörren för en frisk debatt i arbetarrörelsen. Progressiv politik och radikala reformförslag. Den sortens grejer.
Jag är den första att erkänna behovet av en politisk nytändning, men faktum är att historien talar emot att det blir resultatet av en högerregering.
De senaste 89 åren har Socialdemokraterna varit i opposition vid tre tillfällen. På olika sätt har jag varit en del av alla de där politiska epokerna.
Den senaste perioden, mellan 2006 och 2014, kan vi bortse ifrån. De åren hade socialdemokraterna fullt upp att hitta en valbar kandidat till statsministerposten. Utrymmet för att tänka på politik blev inte så stort.
Det var det däremot i början av 1990-talet, när Carl Bildt var statsminister och Ingvar Carlsson oppositionsledare. Då satsade Socialdemokraterna verkligen på att tänka ut ny politik. Utredare och ekonomer anställdes och partiet förberedde sig för att ta över rodret.
Resultatet blev det tuffaste saneringsprogram Sverige har upplevt
Resultatet blev det tuffaste saneringsprogram Sverige har upplevt. Välfärden i kommunerna blev ett enda stort besparingsprogram och trygghetssystemen urholkades så människor kände det in på bara skinnet.
Folk var förbannade på riktigt. Att Göran Persson kunde bli återvald 1998 är ett tecken på Carl Bildts monumentala misslyckande.
I efterhand kan man säga att saneringen av statsfinanserna var nödvändig, att den räddade Sverige. Precis det säger gärna de som var med och genomförde besparingarna, och jag tror de har rätt. Men progressivt och radikalt på det sätt som dagens debattörer menar? Knappast.
Perioden mellan 1976 och 1982 då... Då måste väl ändå den radikala idédebatten ha blommat?
Visst, i det socialdemokratiska ungdomsförbundet fick den brokiga känslan av förnyelse till och med ett namn, uppbrott. Dessutom diskuterade socialdemokrater löntagarfonder och ekonomisk demokrati på den tiden.
Själv minns jag dock hur vi som verkligen trodde på idén om demokrati också i näringslivet fick ägna tiden åt att argumentera för det förslag som just slängts i papperskorgen. Så kan också en politisk reträtt beskrivas.
Hur som helst, när Socialdemokraterna kom tillbaka till kanslihuset blev resultatet växande vinster i företagen, ökade klyftor i samhället och inledningen på de avregleringar som präglat politiken sedan dess.
Kanske var också det oundvikligt. Tiderna var som de var. Men jag har svårt att tro att det är kanslihushögern som står modell för den idéutveckling som dagens radikaler hoppas på.
Ska vi döma av historien finns det nog dessvärre bara en slutsats att dra. Socialdemokratin är bäst när den får regera. Och just nu ser förutsättningarna inte så bra ut.