För mig är det heligt att vara dubbel medborgare
Hysteriskt att tvivla på vår lojalitet
När jag blev svensk medborgare gick det så snabbt att jag knappt minns det. Ingen krävde att jag gjorde något test eller skrev under någon lojalitetsplikt. Jag behövde bara ringa ett samtal.
Jag var sex år när jag flyttade till Sverige från Finland. Nu var jag 18 år och ville kunna rösta i svenska riksdagsval.
Myndighetshandläggaren på andra sidan luren tyckte att detta var självklarheter, men sedan frågade hon: “Vill du ha dubbelt medborgarskap och behålla ditt finska?”.
Mitt finska medborgarskap. Jag hade inte ens reflekterat över vad som skulle hända med det, men det kändes riktigt att tacka ja till erbjudandet.
“Vilken tur” fick jag höra. “Det är jättemycket jobb att ens försöka bli av med det.”
För femton år sedan var dubbla medborgarskap ingen fråga i den svenska debatten. Annat är det i dag.
Krigstider och sverigedemokrater i riksdagen har tvingat upp frågan på agendan. Plötsligt tvivlar man på de dubbla medborgarnas lojalitet.
Muharrem Demirok, kandidat att ta över partiledarposten i Centerpartiet, har meddelat att han ska säga upp sitt turkiska medborgarskap för att “undvika hinder” i sin kommande roll som partiledare.
Man kan förstå att Demirok är pressad. Just nu handlar allt om Turkiet och Nato. Nästan alla svenska medier tyckte att Demiroks medborgarskap var av allmänintresse, rubrikerna blev många.
Frågar ni mig börjar debatten bli hysterisk. “SÄPO säger att det kan vara ett hot” rapporteras det. De flesta har passat på att glömma att SÄPO också säger att det “generellt inte utgör ett hot.”
På DN Debatt påpekar statsvetaren Christian Fernández att Demiroks avsagda medborgarskap kokar ned till symbolpolitik.
Om, och det är ett stort om, Demirok över huvud taget kan pressas av främmande makt på grund av sina medborgarskap lär inga uppsagda papper hindra det.
Inte minst glömmer debatten att vatten ibland faktiskt är tjockare än blod. Det skymmer sikten för alla de dubbla stolar som på riktigt påverkar det svenska samhället.
Var ligger lojaliteten hos de svenska politiker som säljer ut välfärden till sina vänner? Hos dem som går direkt från minister- och regionrådsposter till skol- eller vårdföretag?
Kan svenskarna lita på att de prioriterar sina medborgare framför aktieutdelningar? Knappast.
Nu är det inte finska medborgarskap som är kontroversiella i Sverige, men min egen dubbelhet är i dag helig för mig.
Inte nog med att jag på ett personligt plan omöjligen skulle kunna identifiera mig som annat än svensk och finsk – jag har dessutom papper som tvingar respektive stat att erkänna det om mig.
Det är inte en fråga om min lojalitet. Det är en fråga om deras lojalitet mot mig, ett barn av två länder.