Coronakrisen kan döda oss deprimerade också
Regeringen måste ta fram insatspaket mot psykisk ohälsa
Att över huvud taget fortsätta leva är det mest aktiva beslut jag har fattat.
Jag lider av återkommande depressioner och sedan tonåren har jag blivit sjuk ungefär vartannat år. När det väl är över vet jag att depressionen alltid kan komma tillbaka.
Så jag har behövt välja livet. Jag väljer det varje dag genom att veta hur jag måste leva för att fungera. Förutom lätt grundmedicinering är resten självklarheter för de flesta vanliga människor: Träning. Vänner. Fritid. Gå till jobbet, borsta tänderna, använd huvudet, få återhämtning.
Skillnaden mot de flesta andra är att avbrott i mina rutiner kan göra att döden hittar en lucka att krypa in igenom.
Döden är en mästare på att manipulera bort allt som är gott och fint. Till slut är det bara otillräcklighet som finns kvar i mig. Jag är misslyckad. Oönskad. Mest i vägen faktiskt, särskilt för alla jag älskar.
Det är den ondaste sjukdomslogiken jag kan föreställa mig: att groomas in i en misshandelsrelation med sig själv.
I dag känner jag min sjukdom. När den försöker pocka på har jag strategier. Då måste jag hålla extra hårt i mina rutiner och säga till min sambo att han till exempel inte får låta mig sluta träna bara för att jag är trött.
Rutinerna är livet, men nu sätter coronapandemin allt ur spel. Snart har ingen i det här landet kvar sin normala vardag.
Coronakrisen har nämligen fler riskgrupper än de som kan bli svårt sjuka av själva viruset.
Om samhället inte har beredskap för hur det kan drabba sårbara grupper kommer det få konsekvenser. Coronakrisen har nämligen fler riskgrupper än de som kan bli svårt sjuka av själva viruset.
Statens insatser för att bekämpa smittospridningen måste genomföras, men täcker vi inte upp för effekterna dessa kan få på personer med psykisk ohälsa kan vi komma att betala för det i stigande självmordstal.
Det är en bitter sanning – lika bitter som insikten om de barn och kvinnor som nu tvingas isolera sig i fruktansvärda hemmiljöer – men det är en sanning både regeringen och resten av oss medborgare måste svälja.
Gruppen äldre är särskilt drabbade av självmordstankar, ångest och depression. Isolering gör det värre.
Den psykiska ohälsan har skjutit i höjden bland unga. Vad gör vi med alla som inte kommer kunna träffa sin kurator eller skolpsykolog nu?
Vid årsskiftet lades den nationella hjälplinjen ned. Timingen hade inte kunnat vara sämre. I dag finns inget offentligt och enkelt tillgängligt stöd för personer med självmordstankar. De hänvisas istället till vårdcentraler och psykiatrin – platser vi alltså nu inte får besöka över huvud taget om vi har minsta förkylningssymptom.
I detta akuta krisläge är det bara ideella organisationer som ser dessa riskgrupper. Föreningen Mind driver Självmordslinjen och Äldrelinjen – de blixtutbildar nu fler volontärer och utökar sina öppettider. Det gör även Tilias chattstöd för unga, Tjejzonen, landets tjej- och kvinnojourer och alla andra den här ledarsidan kontaktat.
Regeringen måste i sina insatspaket också räkna in åtgärder för att förstärka första linjens psykiatri och akutöppna hjälplinjen igen.
Men Sverige kan faktiskt inte klara sig igenom detta om man bara förlitar sig på ideella krafter. Regeringen måste i sina insatspaket också räkna in åtgärder för att förstärka första linjens psykiatri och akutöppna hjälplinjen igen. Man måste också säkra läkemedelsförsörjningen för alla som lider i det tysta. Redan före coronan gapade apotekshyllorna tomma på bland annat litium som är grundmedicin för personer med bipolär sjukdom.
Tills allt detta finns på plats kan varje individ också göra insatser för sina medmänniskor.
Ställ upp som volontär för de ideella organisationer som just nu bär alla insatser själva. Eller se till att åtminstone fråga dina vänner hur de mår. Prata med varandra.
Om – men bara om – vi också tar dessa frågor på allvar kan Sverige rädda ännu fler liv i coronans spår.
Jag har varit symptomfri i tre år nu. Längre än någonsin. Och jag vägrar att släppa in döden igen.