Konsten att dränka en tepåse i en kopp

En festival som är så mycket större än sitt namn

Publicerad 2022-08-19

”Dracula” som dockteater (vilket inte är så långt från originalets bärande idé) under festivalen Pop up Puppets på Marionetteatern, Kulturhuset.

Säg dockteater och de flesta tänker på något kul för barn. Så har det inte alltid varit och borde inte förbli, om konstens själ får visa vägen. För sällan töjs sinnen och intellekt så friskt som när Marionetteatern bjuder in till internationell Pop Up Puppets-festival med fokus på dockteater för vuxna. Ända sedan debutfestivalen 2018 har jag åstundat nästa, som pandemin skjutit upp till nu. Tanken är fortsätta som ”biennal” – så om du missar i år, var beredd 2024.

Det fanns en tid när varje konstnär med ambitioner sysslade med dockteater. Strindberg gick med i en dockteaterklubb och Selma Lagerlöf floppade som dockdramatiker. För modernismens teateravantgarde med Brecht, Meyerhold och Kantor var dockor och ting en given del av det formradikala projektet.


Dockteater är så mycket mer än kasperteater. Det är i dag en global smältdegel av traditioner, där marionetter, stavdockor, pappfigurer, funna ting, skuggspelsteknik och digitala projektioner kan ingå och ibland göra gemensam sak.

Dracula av den norsk-franska gruppen Plexus Polaire är en tekniskt avancerad sak. Storyn må vara fånigt tunn och könskonservativ, men den mörka magin är svår att motstå när Dracula i skepnader av hund, spindel, fladdermus och man söker sitt offer. Offret Lucy omges i sin säng (och manövreras som docka) ömsom av sin oroliga familj, ömsom av Draculas pack av smeksamma blodsugare. Situationerna blir otäckt spegellika.


Det Freud kallade ”unheimlich” – när det välbekanta plötsligt ter sig främmande – tar grepp. Detta också för att Lucy ibland spelas av en docka, ibland av en människa. Så upplöses gränsen mellan levande, död och odöd.


Även norska Theater Corpus uppsättning Simplicissimus är stort anlagd, men low-tech. Här får pennor och passare i jätteformat liv som komplement till vad som egentligen mest är vanlig musikteater. Lite texttungt berättas den sanna historien om hur en norsk satirtidning tidigt – och med dystra konsekvenser – gjorde Hitler till åtlöje. Även den nazikompatibla norska fjällgenikulten får sig en känga.


En gladare kick levererar israeliska Yael Rasoolys turnésuccé Paper Cut. Publiken möter en dagdrömmande sekreterare i 40-talsinramning. Spelet bygger på humor, lek, tjusig schlagersång och en rafflande genretwist när de små pappdockornas Hollywood-honeymoon förvandlas till gotisk terror à la Hitchcocks debutfilm Rebecca. I en hiskelig mordscen dränks en tepåse i sin kopp. Så enkelt, så genialt.

Dockteater som konstform är under ständig utveckling och festivaler är viktiga noder. Jag noterar att dockspelarna idag, från att ha varit osynliga animatörer, nästan alltid går i dialog med sina dockor. Så aktiverar den ömsinta akten gråzonen mellan levande och icke-levande, aktiv och passiv, jag och självbild, makroskala och mikroskala. Potentialen är enorm – konstnärligt, psykologiskt och politiskt.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln