Förälskad, försmådd sms-stalker
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-14
Amelie Björck ser Lena Anderssons roman bli teater
Den inre monologen uppfanns som grepp i romangenren någon gång för hundra år sedan. Så genialiskt – att låta läsaren ta del av en individs tankar, helt tyst och hemligt. På teatern är greppet äldre och svårare. På scenen måste det inre ohjälpligt bli yttre och varje monolog måste riktas någonstans: till publiken, till en annan skådespelares dubblering av det talande jaget, eller kanske som hos grubblaren Hamlet till en dödskalle
Hur löser Karin Parrot Jonzon det här dilemmat i sin dramatisering av Lena Anderssons kioskvältare Egenmäktigt förfarande? Hon har ju att hantera en huvudperson som excellerar i filosofiska tankegångar rörande livet, konsten och kärleken – eller kort sagt rörande Hugo Rask.
Hennes inre språkmaskin tycks ohejdbar, oavsett hur under-måligt verklighetsmaterialet är. På Uppsala stadsteater kommer gamle Brecht till undsättning med sin episka teater. Romanförlagans element av ”case study” lyfts fram och de vänner som i romanen ställvis försöker få Ester att bryta relationen med den obotligt egocentriske konstnären Rask blir våra ständiga ledsagare.
Dessa två, Siw Erixon och Lovisa Onnermark, presenterar med otvungen charm scenerna. De kommenterar med syra, suckar och till och med sång, Esters förvandlingar från intellektuell individ till förälskat ufo, till försmådd sms-stalker – och tillbaka igen. Det är för dem hon lägger ut sin inre text, fast de knappt gitter lyssna. Ännu mindre lyssnar förstås Hugo Rask. Kontrasten mellan Åsa Forsblad Morisses avancerade Ester och Lars Väringers lufsiga och luddiga konstnärstyp kunde inte vara större. Hon lägger vikt vid allt, han smiter undan. Väringen är fin på att agera uppblåst disträ, och nollställd blir han så fort hon råkar tala om något annat än deras gemen-samma intresse: honom. Helst tystar han henne med klyschor om ”bröd, ost och vin” som livets essens.
Parets tidigt etablerade rollpositioner begränsar dynamiken. Han blir mer renodlat idiotisk än i romanen och hon mer av parodi på en förläst intellektuell, eftersom det är svårare att följa hennes knivskarpa teorier i tal än i skrift. Vad uppsättningen bidrar med är alltså skratt och ”komma över”-didaktik, snarare än komplext tankestoff. Och varför inte?
