Danskompaniet lever upp till sitt världsrykte
Andra akten är en knockout
Publicerad 2025-04-05
”Dusk to dawn” på Göteborgsoperan
Det tudelade konceptet dansafton där två koreografer delar scen är lättsamt och tillgängligt, men också förrädiskt. Den mänskliga hjärnan kommer obevekligen att rangordna intrycken. ”Dusk to dawn” med Göteborgsoperans danskompani är ett tydligt exempel. Hajpade Bobbi Jene Smiths och Or Schraibers nya koreografi har en unik kärna och bygger på gediget samarbete med dansarna. Men dess urpremiär överskuggas av andra akten, då kompaniet nejlar Crystal Pites världskända ”Frontier”.
Första akten och ”I cannot love without trembling” är hur som helst en fascinerande metamorfos av dans och musik i ett urbant landskap av folkloristiska element. Ett roligt men ganska svårtillgängligt upplägg. En första sekvens dansas i tystnad, med stampande klackar mot ett brädspelsliknande trägolv som puls. Män i kostymbyxor och kvinnor i fladdrande kjoltyg rör sig i en hot cold-lek med blinkningar till folkdans. Det är smart och passionerat men något fattas och hela salongen laddar för en vändning. Så hörs spridda skratt, åt husets orkester som lunkar fram över scenen och tar plats i diket. Kvar i ljuset blir musikern Emil Jonasson och hans viola. I dialog med dansarna tar han verket till nästa nivå.
Smith och Schreiber jobbar med kompositören Cassandra Miller. Hon har vävt in grekiskorientaliska slingor i ett expressivt konstnärligt landskap där dansarna rör sig i och ur varandras världar. Det märks tydligt att koreograferna har prövat sig fram, känt och kompromissat tillsammans med dansarna. Det gör den konstnärliga materian spännande men kanske inte fullt i paritet med den potential som idéerna synes ha.
Efter paus är det alltså dags för Crystal Pite och hennes knockout ”Frontier” som har dansats över hela världen de senaste 15 åren. En mäktig koreografi som tematiserar och hyvlar den mänskliga skuggan i tusen skikt och skoningslöst suger in varenda åskådare i en virvlande konstnärlig upplevelse.
Vi får en gastkramande, suggestiv öppning där en sovande kvinnogestalt i vitt sveps iväg av svartklädda furier som väller upp från diket och invaderar scenen. Ett sakralt röstarrangemang duggar över skeendet och penetrerar en lågintensiv mardröm, där något ligger och lurar. Så tickar pulsen upp, ljudbilden blir modern och i en pyramid av ljus står en ny, vitklädd gestalt. Också han har en skugga.
Danskompaniets uppdrag är i första hand att ge kropp åt en anonym armé, med täckta ansikten under svarta, könlösa luvor. De liknar stora insekter i sweat pants och de rör sig instinktivt, som en svärm. Den forcerar allt med en tyglad aggressivitet som bryter koreografins långa tematiska linjer med ett slags sega spasmer. Tempot är rasande och dansarkonstellationerna växlar på sekunder. Då och då ansluter de mänskliga, vitklädda gestalterna. För alla har vi en skugga.
Ingen blir besviken. Detta kompani lever upp till sitt rykte som ett världens bästa. Inte bara på grund av dansarnas tekniska skicklighet utan också för att de har intuition.
