Jag vill aldrig se eländet igen

Bättre att blunda och lyssna till Peter Mattei i Don Giovanni

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Peter Mattei som Don Giovanni och John Lundgren som Leporello, här i färg till skillnad från Berwaldhallens streamade uppsättning.
Foto: Micke Grönberg
Peter Mattei som Don Giovanni och John Lundgren som Leporello, här i färg till skillnad från Berwaldhallens streamade uppsättning.

Snart, jag hoppas mycket snart, så kan alla streamade scenföreställningar återgå till den form de har haft sedan antiken: levande artister framför en levande publik. Denna förhoppning gör sig extra påmind efter Berwaldhallens för säsongen sista play-föreställning, Mozarts Don Giovanni. Sällan har jag sett ett sådant sceniskt haveri som detta.

Låt vara att det kan vara en poäng med att sända i svart-vitt, och möjligen är regissör Andrew Staples idé om att låta den digitala intimiteten ersätta operans fysiska inte helt omöjlig på papperet. Men alla dessa handkameror, all handsprit, de flimrande projektionerna bakom Radiosymfonikernas gråa massa och Daniel Harding som mitt i den monokroma röran dirigerar – nej, det går inte att klä ut historien om förföraren till något slags Don Corona vilse bland gamla videoband och tv-monitorer.


Eländet kan beskådas ända till den 10 september, men fördelen är att det faktiskt går att släcka ner skärmen och bara lyssna. För musikaliskt finns här inte många invändningar. Flera av solisterna har gjort sina roller tidigare, där finns en kunskap om operan som hade räckt till en inlevelsefull konsert av traditionellt snitt: ett halvsceniskt framförande där solisterna agerar framför orkestern med den sceniska skicklighet de besitter.

Musikaliskt var det som sagt mycket bra. Harding kan sin Mozart, tempot är gott, nerven finns där. Malin Byströms Donna Elvira (den försmådda som länge hoppas på Don Giovannis uppmärksamhet) har en varm och intensiv sopran, Johanna Wallroths Zerlina (bondflickan som Don Giovanni förför) är tät med god närvaro, liksom hennes försmådde man Masetto får en sorgsen smärta av Henning von Schulmans mjuka basstämma.

John Lundgrens Leporello, den ovillige tjänaren, har den rätta rösten och vacklar fint mellan lydnad och uppror. Mari Eriksmoens Donna Anna, den vars far Kommendanten Don Giovanni inledningsvis råkar ta livet av, har en stillsam, samlad röst, om än något osäker emellanåt.


Naturligtvis drivs denna föreställning av Peter Mattei, Don Giovanni måste räknas som en av hans paradroller. Svärtan i rösten, hur han kan låta vek med auktoritet och hur kroppen rör sig så att stämman blir dess logiska uttryck är ett sant nöje att följa. Egentligen blir kroppen och rösten ett först i andra akten; inte ens Mattei är helt hemma i den monokroma bråten förrän han blir jagad och till slut låter kropp och röst trotsigt darra när Kommendanten släpar ner honom till helvetet. Även det monokromt förmodligen. Inte undra på att han inte vill dit.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.