Otäckt och begåvat när monstren tar form
Wajdi Mouawad klär grymheten i fascinerande språkdräkt
Publicerad 2025-03-01
”Bränder” på Göteborgs stadsteater
Vad är svårast att uthärda, för en vanlig människa? Att bli utsatt för extrem fysisk och psykisk grymhet? Att själv bli någon som begår onda handlingar, till och med skadar barn? Eller att leva med sin egen passivitet inför övergrepp? För att man inte vågade fatta beslut, eller kanske rädda sitt eget skinn? Där har vi en smärtpunkt i pjäsen ”Bränder” (originaltitel: ”Incendies”) av den världskända libanesisk-kanadensiska dramatikern Wajdi Mouawad. En thrillerliknande, kompakt tragedi som just nu spelas på Stadsteatern i Göteborg i regi av Natalie Ringler.
Scenografin är ljus, vardaglig och centrerad kring enkla element, som transparenta plexiglas. De är snarlika, men utformning och sammanhang markerar kontrasterande miljöer. En genomskinlig box blir till skrivtavla på ett universitet. Bakom fönstren på en buss tillbringar en grupp flyktingar sina sista minuter i livet. Glaset till en en symbolisk cell är färgat av blod. Otäckt och begåvat.
Berättelsen börjar med tvillingarna Jeanne och Simon. Med stor emotionell möda sörjer de sin tillknäppta mor Nawals död och grubblar över hennes hårt snörda, genomträngande tystnad.
Ett testamente tvingar syskonen att lägga mentalt, geografiskt och historiskt pussel för att förstå hur hela familjens identitet hänger ihop. I botten visar sig finnas i ett fullständigt outhärdligt krigstrauma, där Nawals underlåtenhet står i centrum.
Det är inte svårt att förstå varför Mouawads pjäs från 2003 har filmatiserats, prisats och idag sätts upp på prestigefulla scener världen över. Den påminner starkt om en antik tragedi med sin allmängiltiga tematik.
Jeanne ger sig ut i världen för att söka sanningen. Människor bidrar med bokstavliga ledtrådar och bildliga monster tar sakta form mot en mullrande fond förstörelse och sadism.
En fascinerande språkdräkt träs på den allt mer ångestframkallande berättelsen . I första akten bygger dialogen på en småjobbigt rudimentär grammatik, för att i andra akten växa till trovärdig och tidstypisk. Det är ett snyggt, dramatiskt grepp, vars indragande effekt förstärks tack vare skådespelarnas engagerade tolkningar av Mouawads karaktärer.
Maria Salomaa är strålande i huvudrollen som Nawal. Hon har perfekt balans i den svåra lindans det är att skildra starka känslor som raseri och rädsla. Hennes tolkning av en människa som blivit utsatt för omänsklig behandling är lika trovärdig som hennes tigande typiskt för åldringar som inte försonats med sitt förflutna. Fabiola Cruz som dottern Jeanne är full av liv och den som tar taktpinnen för att lösa den stora gåtan. Hon är fullständigt orädd och uppfylld av att bringa klarhet i de många gåtor som har bubblat under ytan från den dag hon kom till världen.
Vincent Grahl spelar brodern Simon, som antar ett logiskt realistiskt perspektiv och krasst avfärdar mystiken kring det udda arvegodset – en jacka och ett par brev. Hans raseri är inte långt borta, och han blir till ett välbehövligt språkrör för hela familjen. Ett sånt som behövs i alla sammanhang som bygger på lögner och hemligheter, kryddade av tabun.
Nämnas måste också Ashkan Ghods fantastiska insats i sin begränsade men bärande roll, som i slutskedet tillför en morbid men faktiskt realistisk ingrediens i detta starka drama. För det här är en sån där pjäs som ger sken av att vara förutsebar och politiskt korrekt, men som sakta sakta äter sig in och till slut har kristalliserats till riktig briljans.
