Han som alltid har helt rätt

Publicerad 2014-02-03

Variation låter oss elegant fundera på en värdegrunds orsaker

Malin Persson och Simon Reithner i Teater Galeasens uppsättning av ”Variation”.

Tre svenskar, alla blonda, alla blåögda och åtminstone en av dem verkar också blåögd i överförd bemärkelse. Kristian Hallbergs Variation på Teater Galeasen försöker med ironin som vapen komma åt den alltför politiskt korrekta medelklasshipstern. Han som vet precis vad som är rätt och fel, som engagerar sig i alla de rätta sammanslutningarna, som ivrar för rättvisa, är emot rasism och ser till att hans son är en lika övertygad vegetarian som han själv. Det går sådär, som hans son kanske skulle uttrycka saken.

För denne rättrogne, korrekte man (Simon Reithner) med sonen Leo (Malin Persson) har inte bara problem med sina ideal, utan också med sin mor (Moa Silén). Uppvuxen i rasistiska Landskrona med en lågutbildad mor flydde han till Stockholm, men ilskan, av rent naiva proportioner, mot sin bakgrund är ihållande och det är i samtalen med sin mor som hans egna fördomar blottas för publiken. Klassresans pris, skulle man kunna säga, då han egentligen befinner sig i ett vakuum mellan två världar, den konkreta uppväxten och de abstrakta idealen.

Allt eskalerar för att implodera i en liten incident på dagis, förlåt, förskolan, som han nogsamt inpräntar sin mor och son att det heter, oaktat att alla säger dagis. Det är en historia om Leo och hans lekkamrat Rashid, vars verkliga händelseförlopp vi inte får veta eftersom fadern tolkar allt genom sina allt mer fördomsfulla, kryptofascistiskt svartvita glasögon.

Scenrummet på Galeasen är således svart, närmast tvådimensionellt med ett vitt, långt, barhögt bord som löper längs scenen, tre barstolar, några köksattiraljer, en fotboll och en ballong. Tobias Hagström Ståhl, hemmahörande i scenografkollektivet Sutoda, håller spelet lågmält och rytmiskt, de tre skådespelarna sufflerar den lätt förhöjda vardagsdialogen med en stillsam gestik, som vill de förevisa lika mycket som visa. Emellanåt lämnar skådespelarna sina roller och blir ett slags allvetande utfrågare, något som åtminstone ger variation i det annars återhållna spelet.

Inte utan elegans riktar Variation ljuset mot ett hörn av samtiden, låter oss fundera över en värdegrunds bevekelsegrunder, även om funderingarna blivit fler om pjäsens två sista scener hade strukits.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.