Puder och paljetter i New Yorks klubbvärld

Klaus Nomi som tveksam förebild

Claes Wahlin

helskärm

Nog är det kontrastrikt på Kungliga Operan. Lördagens eleganta och suggestiva framförande av Kaija Saariahos oratorium La passion de Simone, med Anne Sofie von Otter som solist – ett verk som närmar sig operagenren och har satts upp som sådan -, följdes samma kväll av premiären på Klaus Nomi i Rotundan.

Klaus Nomi är varken ett oratorium eller en opera. Med text av Lucas Svensson och inlagda musiknummer till en stråkkvartett och klaviatur kunde föreställningen lika gärna, eller rent av hellre, satts upp på en talteater. Gayikonens liv berättas i jag-form: från uppväxten i Tyskland under 40- och 50-talen till klubblivet i New York på 80-talet – och döden i aids 1983.

Spelet inleds med att en vitsminkad Richard Hamrin försöker sjunga Henry Purcells köldaria från Kung Arthur. Men han hostar och måste avbryta. Han är på ett sjukhus i New York, i bakgrunden hörs svagt blippen från en hjärtmonitor. Nomi minns och återberättar sitt liv.

Avbrutna arior av Purcell och Saint-Saëns är det närmaste opera som denna föreställning kommer. Resten är mest disco, liksom scenrummets med sina färgglada spottar och reflexer i det stålblanka, nedsänkta taket. Richard Hamrin gestaltar Nomi med god skicklighet, både sceniskt och med sin röst – i grunden en baryton – som kan både gå upp i falsett, leka med ariorna och tala övertygande till publiken.

Likväl känns hela föreställningen en smula passé. Den håller sig alltför mycket i 80-talet, både innehållsligt och estetiskt med allt discodunk och -ljus. Möjligen finns det en yngre generation – föreställningen riktar sig till ungdomar – som kan behöva upplysas om tiden med aids. Föreställningen hade växt om trådarna bakåt och framåt hade fått mer plats.

Och hur klokt är det egentligen att så okritiskt framställa en persons identitet som präglas av sex, exhibitionism och narcissism? Lucas Svenssons text handlar inte om att bli den man själv vill. Denna Klaus Nomi blir på Rotundan till i andras ögon, i andras bekräftelser. Elvis Presleys höftvickningar, Maria Callas röst och David Bowies ikonstatus är de reflexer som han speglar sig i.