Dylans kameleontiska groove fångas i Malmö
Storm, rasism, förtryck, fattigdom och våld i irländske Conor McPhersons amerikanska musikal med musik av Bob Dylan
Publicerad 2025-03-09
”Flickan från landet i norr” på Malmö Stadsteater
Sverigepremiär för ”Dylanmusikalen” på Hipp i Malmö! Stopp nu bara, det är inte vad ni tror det är utan kräver sin förklaring. ”Flickan från landet i norr” handlar varken om Bob Dylan eller smart teater som profiterar på Dylans musik. Tvärtom var det Dylan som sökte upp den internationellt framgångsrike, irländske dramatikern Conor McPherson med frågan om ett samarbete.
Det låter nästan otroligt men McPherson är en internationellt välkänd dramatiker och vidareförare av den poetiska irländska tradition som spunnits kring myter, platser och symboler. Den sortens magnetism torde ha verkat även på Dylan.
”Flickan från landet i norr” utspelar sig i Minnesota under depressionen, närmare bestämt i Dylans hemstad Duluth. Dylan är ännu inte född, året är 1934 och historien som berättas är flera personers historier. De som bor och håller till på pensionatet och är arbetslösa, hemlösa, utfattiga och oskyldigt dömda.
Därute härjar stormen, rasism, förtryck och våld. Härinne bestämmer Nick (Reuben Sallmander) och hans dementa men allseende hustru Elizabeth (Mari Götesdotter). Ett tag till i alla fall, för pensionatet är tungt skuldsatt. Deras svarta adoptivdotter Marianne (Leila Jung) fann de som baby, kvarlämnad i en väska på pensionatet. Nu är Marianne själv gravid med okänd partner och Nick försöker få henne bortgift. På pensionatet finns även en otäck ”pastor” (Tobias Borvin), en arbetslös son (Martin Hendrikse) som skriver, Mrs Nielsen (Anna Thiam) som Nick har en relation med, en före detta boxare på rymmen (Martin Henriksson-Urech) med flera.
Det är uppfriskande att inte bara fokusera på huvudroller utan kunna engagera sig i flera personer och deras skilda villkor. Hur överleva, hur kunna vara fri? Larry tar emot nya nattliga gäster i nöd men tar betalt för sängfösaren. Det gäller att hjälpa sina medmänniskor i tider som är hårda.
Ljuset är fylligt gult, färgerna är murriga i Marika Åkerbloms stora träkonstruktion med trappor, skrymslen och små rum. Bygget kan likt ett dockhus vikas ut till större storlek, delas av och stängas till. På liknande sätt krymper och sväller föreställningen mellan konfronterande dialogscener och kollektivt bejakande dans- och körsångsnummer.
I dunklet anas musiker, en silhuett av en gäst. Någonstans ifrån hörs en spröd refräng på en gitarr. Beska sanningar kan blixtra till, en smäll på käften, men det återvänder till den gemensamma lunken. Den är lika pålitlig som Bob Dylans ”Never Ending Tour” – ett löfte om att aldrig svika, att alltid vara där. Textraden ”hur känns det nu” kommer liksom droppvis i musiken och handlar inte om himlen på jorden, men om realism och att bry sig. Det är mycket som är vackert och visionärt men på ett enkelt och vardagligt sätt, däribland Mikael Wiehes nyöversättningar av Dylans texter.
Jag kan inte min Dylan men hör ändå hur musikerna på scen fångar hans kameleontiska groove. Amerikanan i folkmusiken, gospelgunget, rocken och den tunna melodislingans melankoli. Pjästext och musik talar samma språk, några scener och sånger glänser med en extra aura.
Martin Rosengardtens regi är genomgående tydlig men tar inte känslorna till det yttersta vibratot. Ensemblen lämnar öppet för publiken att fylla i. Det är skönt. Att kunna rikta sin uppmärksamhet på det som sker istället för att känslorna ska tvingas på en.
Kapellmästare Oscar Johanssons arrangemang skapar äkta soul och instrument och musiker är ständigt på scenen, precis som skådespelarna. ”Flickan från landet i norr” har sedan snart tio år gjort succé i både London och på Broadway! Så kommer det att bli även i Malmö. Tiderna är sådana att vi behöver den.
