Man tappar tilltron till människans förstånd
Uppgivenhet präglar Mattias Anderssons tolkning av Ingmar Bergmans ”Skammen” på Dramaten
Uppdaterad 2025-02-06 16.07 | Publicerad 2025-02-02

”Skammen”
Det finns en fantastisk scen i Ingmar Bergmans film ”Skammen”: Jan, som spelas av Max von Sydow, får för sig att de måste skjuta av hönsen innan de lämnar hemmet och flyr kriget. Han springer ur bilen med älgstudsaren i högsta hugg, medan hans undergivna fru Eva undrar vad han sysslar med. Så irrationell kan man bli i plötslig fara.
När man hamnar i de mest fasaväckande situationer lär man känna både sig själv och dem man älskar: Vem är du och vem är jag? Vem bestämmer, vem samarbetar, vem smiter, vem sviker?
Bergman gjorde sin film 1968 som en kommentar till vänstern, som länge anklagat honom för att bara undersöka borgerlighetens själsliv. Filmen skulle bekräfta varför vänstern inte hade skäl att gilla Bergman; hans karaktärer är så självupptagna att de vare sig vill eller kan tänka och agera politiskt.
Nu har Mattias Andersson bearbetat ”Skammen” för teaterscenen. Krigets mänskliga dilemman och krigets moraliska ekonomi sedda genom Ingmar Bergman fascinerar Andersson; för inte länge sedan satte han upp samma pjäs i Hamburg.
Scenen med hönsen finns inte med på Dramaten, men öppningsscenen slår genast an tonen för Jans och Evas äktenskap. De kan inte prata med varandra och skäms för det, både inför sig själva och den andre, eftersom ens människovärde devalveras varje gång man säger nåt utan att få ett intresserat svar.
De är oförmögna att hantera relationer både som par och till samhället. Det är krig sen flera år tillbaka, de sitter i sitt kök och hör varningslarmen, men bryr sig inte. Eva vill prata om barn, Jan vill att de skakar liv i sitt gamla indieband.
I filmen var makarna filharmoniker, men 2025 är de misslyckade popmusiker, även om Eva också utbildat sig till arkitekt. Andersson tycks vilja problematisera kulturprekariatets situation; är de världsfrånvända eller privilegierade parasiter och så vidare. ”Vi är bara musiker”, säger Jan när de står med k-pistarna riktade mot sig. Men skulle inte en läkare eller programmerare kunna säga samma sak?
Är det kulturprekariatets situation och uppgift som ska upp på dagordningen, kan man undra varför makarna inte får fortsätta vara skattefinansierade filharmoniker, förslagsvis i en krympande orkester som uppmanas att spela mer Abba. Eller varför inte fosterlandssmäktande militärmarscher?
Max von Sydows Jan var en neurotisk, slö, patronajsande och ofta elak äkta make, som kämpade med sin manlighet. Han var otäck. Adam Lundgrens Jan är en tidstypisk medelklassman; en ömklig och lite töntig stackare som man kan skratta åt. Likt Jan i filmen har han dålig kontakt med sin inre aggressivitet, han är bara tillgiven sin fru när han försöker säga nej eller har gjort bort sig och därmed skäms.
Liv Ullmanns Eva var mjuk och kuvad, men också den som förmådde agera. Sofia Pekkaris Eva är, enligt samma klasstypiska matris för vår tid, betydligt tuffare. Hon drar in pengarna, ställer krav och skriker emot.
Jan blir aldrig så värdelös i sin manlighet, som när de behöver ta reda på vad fallskärmsjägaren som fastnat i trädet har för ärende. Hämta geväret! Vilket gevär?
Testosteronet, musklerna och handlingsviljan äger grannen Jakob, som spelas av Peter Andersson. Han antyder att Jan och Eva inte bidrar med ett vitten, men själv har ham mördat fienden. Samvetet dunkar. Han vet vad kriget handlar om. Han har tagit ställning.
De självupptagna makarna kan böjas åt vilket håll som helst. Pjäsens bästa scen är när de konfronteras av ”den andra sidans” propaganda. Fienden har inget namn, vilket stärker dilemmat – en övertygande röst som ackompanjeras av paramilitärer som spelar ”Imagine”.
Ulla Kassius scenografi är, som alltid, ett tekniskt syre rakt igenom. Köket plockas isär och sätts ihop, golvet snurrar som livet självt, oljefat sätts i brand och pianot står i lågor. Det enda som förbryllar något är att Jakob kommer med en flaska Moskovskaya, men kanske läser en finsmakare på rad 9 in för mycket.
Läget hårdnar. Paret är inkapabelt att tänka och resonera, de kan bara agera på sina personliga problem. Jan förråas och Eva låter det ske.
Kikar man på filmen ”Skammen” på håll 57 år senare, och sen på Mattias Anderssons bearbetning, kommer man inte ifrån att det är just detta som är myten om nutidsmänniskan: den bryr sig inte, den är oinformerad och egoistisk. Världen är grym och omöjlig att förstå men man måste rädda sitt eget skinn och agera därefter.
Evas avslutande dialog förstärker budskapet: Allt är som en dröm, nån annans dröm, hur man än skriker och försöker, så går det inte att ta sig ur den. En desperat röst i henne undrar varför vi inte kan agera. Kommer nån känna skam när vi vaknar upp? undrar hon.
Frågan är vad vi ska agera på, som det heter på nusvenska. Handlar det om militariseringen av våra sinnen (”kriget som livsform” för att citera ur Bergmans arbetsdagbok). Eller handlar det om oförmågan att ta ställning, att organisera sig, göra sin plikt, gå ut i strid, offra detta sitt enda liv – men för vad?
Det som nästan kändes som en medvetet luddig provokation i Ingmar Bergmans film, blir i Mattias Anderssons tolkning till en uppgivenhet, där man tappar tilltron till både människans förstånd och politiken som en möjlighet.
