Förflutet upp till ytan

Uppdaterad 2011-10-12 | Publicerad 2011-10-11

Jörgen Düberg och Fredrik Dolk i ”Politik”.

Affischen toppas med Olof Palme. Under honom en helikopter över ett mörkt vatten. Pjäsen heter Politik, är skriven av Henning Mankell och hade  urpremiär i fredags på Helsingborgs stadsteater.

Det är få skådespelare på en mycket stor scen och ett ämne som många skulle kalla smalt. Teatern firar 90 år i staden och man kan bara säga grattis till samtliga inblandade och till dessa även räkna in publiken. För det är en elegant sammanflätad afton som erbjuds. Till formen är pjäsen en vanlig borgerlig middagsbjudning kring superellipsens smakfullt dukade bord, men med en intrig som inte bara bjuder på för många drinkar och otrohet utan även helt andra djup.

Pensionerade ubåtskaptenen Sten (Jörgen Düberg) har bjudit hem bästa vännerna Karl (Fredrik Dolk) och Louise (Maria Kulle) medan hans dotter Helena (Annika Kofoed) dyker upp objuden. Hon är dramaturg på en teater som fått in en pjäs om ubåtarna i svenska farvatten under tidigt 80-tal och hennes frågor är många och besvärande. Varför tillät till exempel regeringen aldrig marinen att tvinga upp en ubåt? Samma fråga har gnagt hos hennes pappa ubåtskaptenen och det är socialdemokraten Karl som verkar sitta inne med svaret.

Scenograf Steffen Aarfing har låtit teaterns väggar av träribbor fortsätta upp på scenen och vi sitter därför alla i samma sobra och milt upplysta salong. Suggestivt fokuserat och teatermörkt blir det bara i de återblickande scenerna, i de förtätade mötena och samtalen mellan Karl och Olof Palme, mycket fint frammanad av Erik Wiik.

Mankell spinner länge på intrigen och kring det som ska ”upp till ytan” och regissören Vibeke Bjelke manövrerar med variationer de trådar som löper mellan rollerna. Mankells pjäs landar dock inte i någon sensationell ny sanning. Att ubåtskränkningarna kom från Nato och inte Sovjetunionen har redan framhållits på annat håll.  Pjäsen tjänar mer som en dubbelexponering av ett nu och ett då, en scenisk stämning kring ett Sverige som gått förlorat och ett nytt som kommit i dess ställe. Vi sitter själva som historiens facit i salongen, fångade i Palmemordets ouppklarade melankoli, medan Mankells Palme talar om politiken, dess villkor och framtid och det blåser retsamt varmt från scenen.

Barbro Westling

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.