Komedi i diket
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-13
Claes Wahlin går vilse hos Molière
Huruvida Molières Tartuffe är en komedi eller inte har länge diskuterats. Ursprungspjäsen förbjöds, Molière skrev om och den pjäs vi känner i dag har ett lyckligt slut där Orgons hushåll räddas av furstens deus ex machina-ingripande. Vad som upprörde samtiden kan vi gissa oss till. Bland de olika religiösa riktningarna fanns bedragare och när en sådan hycklare nästlar sig in i samma slags borgerliga uppkomlingsfamilj som dåtidens publik bestod av, då trampade Molière förmodligen på en hel del ömma tår.
Tartuffe ger alltså goda möjligheter att om inte chockera, så i alla fall reta en modern publik. Detta sker dock inte på Stockholms stadsteater, där vi möter en mycket märklig uppsättning, signerad Thommy Berggren. Paris 1871, uppror utanför Orgons patriciervåning med utsikt över tout Paris där husets herre investerar sina smutsiga affärer genom att köpa impressionism. Bara det senare är egendomligt, eftersom dessa konstnärer 1871 var mer eller mindre hatade. Och vad Pariskommunen har med religiöst hyckleri att göra, det förblir en gåta.
Så långt ramen, som för övrigt är magnifikt scenograferad av Anna Asp. Men att försöka sila Molière genom psykologiska rolltolkningar skapar en del märkliga effekter. Tartuffe är en sedekomedi, personerna representerar olika typer. Vi möter inga unika individer. Det är då inte så konstigt att skådespelarna på Stadsteatern får svårt att hitta några personliga bevekelsegrunder för sina rollers handlande. Om sådant tiger nämligen texten. Därför blir föreställningens långsamma, ofta eftertänksamma tempo mer förvirrande än gripande, eftersom vi förväntas förstå till exempel varför Orgon faller för Tartuffe, eller varför hans fru Mariane tycks lite lockad av Tartuffes första förförelseförsök.
Haken är den att där inte finns något att förstå, Molière ska iakttas, publiken ska se det som personerna inte ser, falskheten hos Tartuffe, uppkomlingsfasonerna hos Orgon. Nu får vi i stället nöja oss med ett slags försök till tragedi på scenen, men som tack vare den kvicka dialogen bitvis blir en komedi i salongen. Ensemblen vet gudskelov överlag hur att leverera replikerna med största effekt, Gunilla Nyroos förnuftiga Dorine, Niklas Falks Cléante eller de båda behagligt återhållna Dan Ekborg (Orgon) och Johan Rabaeus (Tartuffe). Men vad vi ska med denna Tartuffe till, det är lika svårt att gissa som hur Molières ursprungliga slut på pjäsen såg ut.
