Trötta, kuvade och rasande roliga
Det stormar in på bara skinnet i Dramatens Shakespeare
Uppdaterad 2023-03-05 | Publicerad 2023-03-04
Nog stormar det på Dramatens lilla scen. Ridån far likt ett segel i golvet till åska, blixtar och rök från alla möjliga håll i salongen. På scenen strax en vitklädd Prospero som irriterad öser hat över teater i allmänhet, Dramaten, och sossestyrda Stockholms stadsteater i synnerhet. Han vill, som han gör först i slutet av Shakespeares pjäs, lägga ner sitt trollspö redan nu.
Men ännu är varken Miranda eller Caliban tillräckligt civiliserade. Då har han ändå vitpigmenterat allt och alla, inklusive huset med parabolantennen som kan ta in både SVT och övervaka ön. Kan inte den vita civilisationen krypa in under skinnet på de koloniserade och Miranda, kan den åtminstone ge sken av att lysa korrekt vit. Prospero är trött, alla gånger han har fått Miranda och de andra att traggla sig igenom hans bok, att lära sig den utantill, men med klent resultat.
De sex mycket starka skådespelarna byter roller med varandra oftare än de byter kostym. Vid flera tillfällen hoppar de helt enkelt av, de orkar inte längre, de ger fan i Prosperos civilisationsprojekt. Inte att undra på, för tempot är högt, Prosperos elchocker med staven kräver lydnad och de enstaka uppror som sker med hjälp av repliker från andra än Shakespeare ignoreras.
För denna uppsättning av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller sker genom flera raster: historiskt, ideologiskt och teatralt. Den som har Shakespeares text i gott minne kan notera de olika lagren: Holms egna tillägg, repliker om Silvia Federicis Caliban and the Witch (proletariatet, kvinnans kropp, kapitalismen), hur Shakespeares citat från Montaigne om kannibaler här expanderar, för att nämna några exempel. Och sedan all ironisk musik…
Vi ser alltså en postkolonial metakomedi. Inget av delarna är nytt, redan John Dryden och William Davenant skrev om Stormen (Miranda fick en syster, Prospero en styvson) med sin The Enchanted Island 1667, som lite senare blev en semiopera med musik av Thomas Shadwell, en version som antogs vara äkta Shakespeare i 150 år. Och Prospero som kolonialherre gjorde Jonathan Miller redan 1970. På Dramaten 2010 var Örjan Rambergs Prospero klädd i Ingmar Bergman-kofta med manus i hand och pennan som trollspö.
Men att mixa ihop alla dessa delar så lyckosamt och äkta roligt som nu, det har sällan skett på en svensk teaterscen. Holm och Møller gjorde något liknande med Richard III i Köpenhamn för ett tiotal år sedan. Då var det tragedin som led av trötthetssyndrom.
Om nu rollfigurerna inte lyder trollspöet, så gör ensemblen det. Kroppen är här lika uttrycksfull som texten, det är kropparna som den koloniala kapitalismen har att kuva. Ana Gil de Melo Naschimento, Ingela Olsson, Marie Richardson, Shanti Roney, Magnus Roosmann, Alexander Salzberger spelar alla lika mycket med kroppen som med rösten, det stormar inte bara på scenen, utan under det vitpigmenterade skinnet pågår ett stormande uppror som ständigt slås ned.
Likväl, i slutet ber Prospero inte som hos Shakespeare publiken om förlåtelse, utan skådespelarna, för att de har stått ut. Vad man än må säga om Shakespeare, men möjligheterna kring hans pjäser synes outtömliga.
