Pippi Långstrump som anarkopensionär
Hon kämpar mot smakpoliser och dömande prussiluskor
Publicerad 2023-04-02
Om Pippi Långstrump hade varit en verklig person och levt i dag hade hon varit över 80 år. Men även om hennes varumärke i högsta grad är alive and kicking i upplevelseindustrins kommers, är hon trots allt en fiktiv sagofigur. För evigt konserverad i den ålder och frisyr som författaren tillskrev henne.
Fantasin är dock en gränslös kraft, vilket inte minst Astrid Lindgren lärt oss. Så det är fritt fram för Marianne Lindberg De Geer att spåna hur livet hade kunnat fortskrida för världens starkaste flicka.
I sin nya pjäs skriver hon upp Pippis ålder från nio till sisådär sextio, och släpper lös en frustande spelglad Ia Langhammer i rollen.
Hennes besvärliga, barnsligt bullrande vuxen-Pippi är en anarkistisk levnadskonstnär med geniaura av Evert Taubska proportioner. I röd sombrero och befransad denim skrävlar hon om sitt cirkusliv med anekdoter från pampas och drar en luddig story om hur Tommy gått ner sig i missbruk. Men nu sitter hon anhållen efter att ha ockuperat sin gamla gula villa, som hon rättshaveristiskt hävdar är hennes, trots att den för länge sedan sålts på exekutiv auktion. Hon har såklart skitit i att betala fastighetsskatten.
På Teater Brunnsgatan Fyra stympas nationalikonen inte bara på sina flätor och barnsliga charm, utan placeras fysiskt i verklighetens korrektionsbur för avvikare och avvikelser.
När skönheten kom till byn är uppkallad efter Nils Ferlins dikt med samma titel. Besläktad tematiskt, men manusmässigt rätt fritt juxtaposerad. Tills Lillebror Söderlunds tonsättning spelas upp i slutet och knyter an klokhetens gubbe, ”så framsynt och klok” till samtida normer, smakpoliser och dömande prussiluskor.
Men där manus känns tunt kompenserar skådespelarna med urstark teater. Medan Langhammer fläker ut hela registret som jobbiga, självgoda tant-Pippi, kontrasterar Eva Rexed med att förkroppsliga rättsväsendets olidliga tråkighet. Hennes nollställda gestaltning av fångvaktaren Irene är obetalbar, på humoristisk småländska med dråpliga rösteffekter.
Omid Khansari hamnar spelmässigt lite i skuggan av dessa ess. Utsänd av riksdagen ska hans byråkratiska rollfigur ge Pippi medalj. Eller kanske inte, för tokan verkar ju kunna häva ur sig precis vad som helst. Bäst att bara slå ihjäl henne.
Så spårar denna komiska men allvarligt bottnande allegori om gränserna för konstens och människans frihet plötsligt ur till politiskt kriminaldrama.
Hur ska nu detta sluta? Ja, det är vi nog många som undrar.
