Här överraskas vi med något verkligt nytt
”En trappa till himlen” är riktigt sevärd dockteater
Publicerad 2025-04-04
”En trappa till himlen”, Malmö Dockteater
Tänker även teatern på värdskap? Den milda rösten ber oss inte bara att stänga av telefonen och observera nödutgångarna. Vi ombeds även begränsa vårt hostande, försöka slappna av och helst inte tänka på något annat än på teatern. Det blir bäst så. För alla. Rösten fortsätter och röjer sig psykoanalytiskt samtidigt som det blir lite skrattretande.
Rösten är Erik Holmströms och för tio år sedan överraskade han staden Malmö direkt genom att grunda Malmö Dockteater. Med endimensionella pappersdockor och detaljerade interiörer i flera nyanser av grått framställde första urpremiären livet på en vanlig Arbetsförmedling. Texten utgjordes av intervjuer hämtade från sociologen Roland Paulsens arbetskritiska bok ”Vi bara lyder”. Konstnärligt var föreställningen en helt förunderlig upplevelse och succé. Och så har det fortsatt, med nya försök, nytt stoff, nya samarbeten och en oefterhärmlig scenkonst med dockan som utgångspunkt.
I ”En trappa till himlen” vill regissören Enrico inte jobba som vanligt, med en pjäs och fördelade roller. Han vill börja med frågan vad det innebär att vara människa och vad det djupast sett går ut på. Även i Erik Holmströms förra föreställning, ”Inferno”, stod en ensam, ångestfull och tvivlande regissör i centrum. Nu verkar regissören mindre plågad och känna större lust. Det gäller bara att förbjuda de där orden, ”Musk”, ”kriminella nätverk”, ”Ukraina” etc, orden som alla säger i kallpratandet.
Vi följer regissörsdockan och de andra dockorna, mest på teatern, och denna gång får vi klara oss utan avfilmade närbilder. Mest följer vi regissören Erik Holmström som smidigt rör sig mellan raderna och runt det höga scenbygget. Ridåer ska dras, rekvisita korrigeras och tjugotalet dockor ska individuellt ändra riktning och tala. Holmström talar som regissören direkt med publiken men har lika många skilda röster i sig som han har olika dockor kring sig. I rösterna hörs sinnesstämning, ålder, kön och klass. En polyfoni som inte är mindre än makalös.
Allt som sägs och händer tycks flyta utan gränser men det som dyker upp, dyker alltid upp igen. Nästan ingenting visar sig sakna betydelse. Till och med de förbjudna orden dyker upp i form av beväpnade soldater. Är det tänkvärt eller bara en grej på teatern eller både och? Holmström som berättare är suverän och han vill regissera allt, även publiken. När dockornas dialog loopar är det dags, bestämmer han, och överraskar oss alla med något verkligen nytt på teatern!
Holmström är Diktaren och i hans drömmar och tankar vistas vi. Han är också ständigt närvarande som ensam dockförare på scen. En teaterns egen kosmologi där änglar tycks sväva bland molnlikt upphängda tygbitar, där 30 000 år gamla grottmålningar finns i teaterkällaren och där unika ögonblick omges av puffar med rök, där skulpterade vargar och hjortar söker skydd, där barn blir till och människor dör.
Perspektiv och skala skiftar, allt är gestaltning och föränderligt. Ägget förenas med spermien och i en välriktad ficklampas sken tycker vi oss se miraklet och får sedan höra hur på detta sätt generation avlöser generation. Precis som på teatern som fortlöpande skapas i ett nu som både upprepas och förnyas och delas av publiken. Tänkvärda kvaliteter i en till synes fri form äger ”En trappa till himlen” det existentiellt sammansatta ackordets tyngd och känsla av final. Men inte än, helst tio år till och mer!
Café Bambino: Djävulen bär Prada, fast på Facebook
