Lustans lakejer

Claes Wahlin ser lysande spel i Linje lusta på Dramaten

Uppdaterad 2021-05-27 | Publicerad 2019-03-31

Rebecka Hemse och Danilo Bejarano som Stella och Stanley Kowalski i Linje lusta på Dramaten

I Stefan Larssons uppsättning av Tennessee Williams Linje Lusta försiggår det mesta av spelet på en stor filmduk som hänger på scenens vänstra sida. En handkamera följer personerna och väljer vilka som ska projiceras på duken. På scengolvet ser vi några ljusa träkonstruktioner, baksidan av de rum spelet pågår i; som satt vi bakom en filminspelning. Längst fram vid scenkanten står ett bord med stolar.

Platsen för spelet är alltså svävande, i amerikanska södern eller en filmstudio, och om det är 1947 eller 1974 är ointressant. Williams pjäs utspelar sig under ett antal veckor, men också det är ointressant. Det kan plötsligt vara morgon lika väl som natt. Vad vi möter är en komprimerad skildring av begärets dunkla mål.


Denna Linje Lusta handlar också om manlighet och, möjligen, klass. Blanche söker bekräftelse och trygghet varhelst hon kan få det, Stellas och Stanleys relation är ett ömsesidigt, destruktivt beroende och Mitch, Stanleys lite fumlige vän, behöver ersätta sin döende mor med någon vem som helst. Blanche till exempel. Men när han väl får reda på Blanches förflutna beter han sig lika primitivt manligt som alla andra män.

I slutscenen blir Blanche hämtad av läkare, men de andra kvinnorna, de lämnar också spelet, som därmed får lite mer aktualitet än man kanske räknade med, även om slutet i Williams original har en högre dramatiskt tyngd.


För skådespelarna innebär filmandet att uttryck och gester måste skifta mellan när de är i bild och på scen utan kamera. Filmens närbilder förstorar, scenen kräver en annan gestik. Apspel må dessa nedtryckta kvinnor kalla männens brutala beteenden, men som skådespeleri är det hela mycket starkt. Livia Millhagens Blanche är ett under av nyanser, hennes ömklighet och desperation vinner över lögnerna och falskheten. Rebecka Hemses Stella är en lycklig docka, fast i Stanleys klor som ett klibbigt trygghetsnät med vassa nålar, där syster Blanches besök kanske var hennes sista utväg. Danilo Bejaranos Stanley är en grabbig, otrevlig slusk och Shanti Roney gör Mitch till en vek, men frustrerad man. Överlag är det lysande spelat av ensemblen.


Vid två tillfällen betraktar rollfigurerna sin motpart på filmduken (Mitch och Blanche), två korta metascener som antyder en självinsikt hos de båda. De får ju via filmen plötsligt distans till vad det är som pågår. Men förgäves fortsätter begärskampen på scenen, medan vi i salongen får både närheten och distansen.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.