Allt som tiden gör med Noréns teater och oss

”Tiden är vårt hem” som en sista mäktig urladdning

Uppdaterad 2021-12-08 | Publicerad 2021-11-13

Henrik Norlén, Rebecka Hemse, Johannes Bah Kuhnke, Sven Ahlström och Annika Hallin i Lars Noréns ”Tiden är vårt hem” på Stockholms stadsteater.

”Tiden är vårt hem” skrev Lars Norén en gång för bestämda skådespelare på Dramaten där den hade urpremiär och efter det har den endast satts upp två gånger, på Göteborgs stadsteater och Skillinge Teater i Skåne. Förväntan ligger följaktligen tung i luften på Stockholms stadsteater dit regissören Eirik Stubø återvänt för att ta sig an Noréns pjäs från 1992.


Nittiotalet ligger mest som en backdrop av namn, Nagorno-Karabach, Beirut och Dörrödsbonden. Det kvällen gäller är vad tiden obönhörligen gör med relationer och människor. ”I början är det ju alltid underbart”, kommenterar Anna sitt krisande drygt tio-åriga förhållande med Harald. Och ”i början” kom de alla från den lilla byn på den skånska slätten nära havet där de växte upp. Nu återvänder de som blivit stadsbor som medelålders sommargäster och umgänget med de bofasta blir både stelt och krystat.

I centrum står de rivaliserande syskonen. Rebecka Hemses Anna, utrikeskorrespondent, barnlös och olycklig, är på scen en mörk motor, inkluderande men samtidigt briljant och precist vaktande sin egen sårbarhet med sarkasmer. Hon söker sin bror, läkaren och författaren Jakob, kameleontisk, kokett och obehagligt skickligt spelad av Jacob Ericksson. Hon har ärvt sommarhuset, han får nöja sig med att hyra i byn.

Eirik Stubø kan sin Norén och sin Tjechov. Personerna framstår som både karikatyrer och rörande äkta. Tempot är långsamt, dröjande, som om samvaron är på väg att ebba ut. Personerna rör sig nästan som i slow motion och det som börjar i dialog utvecklas efterhand mot distans med monologer som avlöser varandra och bitvis löper parallellt.

Som nattfjärilar rör sig personerna gång på gång in mot det ljus de tycker sig se hos varandra. Läraren Erik (Sven Ahlström) som lika hopplöst alltid och korrekt har älskat Anna och så Prick (Sofia Ledarp) som lika hopplöst vill ha Jakob istället för sin stadige bonde och man (Magnus Krepper).


I dag vet vi att Noréns väldiga dramatiska verk rymmer ständig förändring och omorientering, men 1992 var det stor sak att han bröt upp från de framgångsrika kammarspelens slutna rum. På Klarascenen har Eirik Stubø valt att maxa detta uppbrott. Den stora scenen är svart och tom, så när som på några utestolar, en soffa och ett middagsbord. Ett existentiellt jättegap som upprepade bedyranden av platsens enorma betydelse och särskilda länk till den egna identiteten inte kan göra mycket åt. Tiden, inte platsen, bestämmer och leder till döden för oss alla.

På vidfilm från scenkant till scenkant syns Emi Stahls videofilmer av landskap och personer och ett soundtrack ligger stadigt på med Chet Baker, Stan Getz, Gunnar Wiklund och Richard Strauss ”Morgen”. ”Filmiskt”, men samtidigt är det något märkligt skevt med de dunkla storbilderna och ljussättare Ellen Ruges glödande ljusmattor som kan övergå i ett slags allmänljus. Något medvetet osnyggt och upplöst. Som om Stubø på detta sätt vill rädda Noréns text ur det utsökt estetiska som Norén gärna hamnar i på senare tid.


Komiskt lakoniska oneliners droppas här och där, publiken skrattar till, men roligt är det ändå inte. Det är snarare som att bevittna en pågående energiförlust, på väg mot en sista mäktig urladdning. Det låter inte som beröm, men att regi och ensemble så konsekvent håller fast vid det ruvande tillståndet gör föreställningen märkvärdigt fängslande 2021, och samtidigt i linje med Noréns teater i början på 90-talet.

Nästan fyra timmar är dock lång tid på teatern, såväl på scen som i salong. Möjligen är Noréns idé om föreställningen som gemensam process inte längre så övertygande. Men Annika Hallins rasande sluträkning i rollen som den verkliga outsidern, Eriks ”dumma” fru som föraktas av alla, kommer å andra sidan inte som en retorisk utan en faktisk befrielse.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.