Teaterfavoriten Ibsen briljerar på två scener
Malmö och Helsingborg går varsin väg med klassikerna
Uppdaterad 2022-02-13 | Publicerad 2022-02-12
Instängda rum, ingrodda relationer, snäva perspektiv och så ord, ord, ord. Den som frågar sig varför borgerlighetens klassiker Ibsen sedan hundrafemtio år tillbaka är favorit på världens teaterscener kan bege sig till Skåne och få det rungande svaret. Inte så lite upplivad blir man nämligen av Malmö stadsteaters premiär på Borkmania och av genrepet på Gengångare på Helsingborgs stadsteater.
Dramatiker Hanna Nygren och regissör Helle Rossing har använt sig av klassiker förr. Häromåret gjorde de Macbeth i Helsingborg, en sceniskt frejdig dekonstruktion och rövarversion av konkurrens till döds.
Denna gång ligger teaterdammet demonstrativt tjockt och dystert över den tungt möblerade tittskåpsscenen. Fru Alvings, pigan Regines och pastor Manders hålögda mask, stela mimik och deklamerande är komiskt musealt. Men hur står det till med den från Paris hemvändande älsklingssonen Osvald som vilar på ovanvåningen? Han som hos Ibsen är ovetande om att han ärvt syfilis av sin far.
Gustav Berg bryter illusionen direkt genom att ledigt göra entré i badrock med Helsingborgs stadsteaters logga. Han vill inte spela samma gamla Gengångare längre. Han har fått nog.
Därmed bryts inte bara illusionen utan också den hemliga pakt som ingicks för 140 år sedan – samma föreställning varje kväll mot att ensemblen undslipper tidens gång. I Nygrens och Rossings fiktion är det 1800-talsskådespelaren Manfred Lind som gör revolt, han som är ovetande om att han är följden av att den uppburne regissören tillika horbocken Edward Wennerströms våldtäkt på hans mor skådespelerskan Helena Lind. Wennerström som enligt fiktionen stod för det svenska uruppförandet av Gengångare i Helsingborg 1883. (I själva verket var det August Lindberg.)
Handfallenhet råder på scen, om inte Gengångare, vad ska man spela då? Musikal, Metoo eller klimatkrisen? Frågan går till publiken, salongsljuset tänds, whiteboard rullas fram. Vad är viktigast att ta upp på scenen idag?
Föreställningens idé är att allt kan hända på scen. Men performance om klimatkrisen blir en kliché och slutar därtill i våldtäkt på isbjörn när Manfreds aggressiva fadersarv, övergreppsgenerna, går igen. 1–0 till Ibsen.
Det är mycket att ta emot och hålla i huvudet när Nygren och Rossing leker med teaterns till synes ofrånkomliga tradition av upprepning. Bitvis är det sinnrikt. Helsingborgsensemblen är i högform och matchar väl föreställningens maxade uttryck som kastar mellan zombies, exorcism, fuck you och allmän upplösning. Djupdyken kommer sent, i Ibsens avskedsscen mellan mor och son och i en dockscen där den våldtagna Sally (Elin Norin) föder en grå liten son som snabbt färdas mot sin egen för tidiga klimatdöd.
Sonens roll är avgörande också i John Gabriel Borkman. Gruventreprenören och f d bankdirektören Borkman har handskats vårdslöst med andras pengar, straffats med fängelse och sitter nu sedan åtta år tillbaka isolerad på ovanvåningen på den gård han en gång ägde. På bottenvåningen väntar fru Borkman (Mari Götesdotter) på sonen hon satt all sin tilltro till. Erhart ska en dag lysa så starkt att han överglänser skammen av Borkmans vanära. Gunhild Borkman planerar för Erharts framtid men i hård konkurrens med sin tvillingsyster Ella (Karin Lithman) som även hon gör anspråk på att äga Erhart.
Författaren och dramatikern Alejandro Leiva Wenger har bearbetat Ibsen med sikte på renodling. Vi ser rovdriften hos Borkman men inte den som älskat, vi följer de i kärlek konkurrerande tvillingsystrarna, men uppmärksamheten är fäst på turerna, hur de duckar och får in träff. Tyske regissören Stefan Pucher gör sin första uppsättning i Sverige och jag kan bara hoppas det blir fler. Gestaltningen av dramat är visuellt så verkningsfull, på samma gång mystiskt förtätad och komiskt konkret. Bettina Pommers scen på Intiman för tanken till snöiga höjdlandskap och tygövertäckt möblering och nedför branter och upp genom golvet slinker och hovrar rollerna.
Fredrik Gunnarsson bär som JGB långt hängande hår, fotsid päls av rödräv och talar ömsom lågt, ömsom med tordönsstämma. En infrusen Kung Bore, halvt mytisk, halvt incel. Kvinnorna betyder inte längre något, hans drömmar spinner kring naturen och ådrorna av malm som en gång ropade efter honom, mannen och kapitalisten som visste att exploatera och lägga dem under sig.
Skådespelarna talar och rör sig genomflödat, rytmiskt och framförallt, spännande fjärran från förväntningar. Gunnarssons tolkning av titelrollen är både magnetisk och skrattretande då den bygger ett monument över det manliga stora jaget. Erhart har likväl genomskådat hyckleriet och den utstakade väg som väntar honom.
Alexander Jubells Erhart liknar en tönt i sin kulörta slipover och brallor i 70-talsgabardin men han vill bara leva och vara lycklig, mest vill han nog bara ligga, i första hand med den världsvana fru Wilton (Linn Mildehav) i läcker babydoll klänning, men kanske även med den mer jämnåriga Frida som förväntas följa med på resan mot kontinenten.
Hos Ibsen är Frida sin fars dotter, en lätt förbisedd ironi. Leiva Wenger väljer att lyfta fram henne. Hanna Carlssons Frida är en stilla iakttagare men spotsk och självständig då hon väl tar sig ton. Hon tänker inte längre sitta snällt och sällskapa Borkman som hennes medgörlige far Vilhelm (Conny Vakare) har gjort, trots att Borkman ruinerat honom. Det finns en egen väg att gå, det finns ett annat jag att hävda, man behöver inte bara tacka och ta emot och följa med på resan.
Så kommer denna fantastiskt helgjutna, underhållande och teatralt så rafflande föreställning att handla inte bara om det kravfyllda gamla, utan också om hopp och något nytt.
