När våld och krig märker barn för livet
Ágota Kristofs Den stora skrivboken som monolog
Publicerad 2022-01-24
I mars 2020 hade Simon Reithner premiär för sin monologtolkning av Ágota Kristofs Den stora skrivboken på Uppsala stadsteater, men hann bara spela den ett par gånger. Nu öppnar han sin skrivbok på nytt och trots det inte alldeles originella bokkonceptet är jag glad att äntligen ha fått se den.
Den som har läst Kristofs fantastiska romantrilogi vet att denna första del är skriven i vi-form och har en ramberättelse om tvillingpojkarna Lucas och Claus som skriver om hur deras mor, för att skydda dem från kriget, lämnar dem hos mormodern, kallad Häxan, på landsbygden. Hur de förråas i denna våldsamma miljö, vänjer sig vid att bli kallade horungar, och själva aktivt övar sig i att läsa, skriva och härdas.
De följande delarna ”Beviset” och ”Den tredje lögnen” får en att alltmer undra huruvida pojkarna kanske i själva verket är en och samma person. Ledtrådar finns inte bara i namnen, och redan del ett planterar sådana tankefrön.
Sedan Den stora skrivboken kom ut 1985 har många teatrar runt om i världen lockats att överföra den till teaterscenen. Utmaningen i hur tvillingarna ska gestaltas utan att berättelsen punkteras är en stark motivation, vid sidan av att det är en jävla stark text om krig och våld.
På Theatertreffen i Berlin 2019 såg jag Ulrich Rasches och Alexander Weises makalöst maffiga version där tvillingparen åttadubblades till en kör av unga män. Marscherandes på stora snurrande skivor mässade de fram texten, på tyska, till en magnifik liveremix av Mozarts Requiem. Greppet förstärkte romanens budskap om vad krig, våld och brist på kärlek gör med människor och, som jag då formulerade det, ”talade med en mun för alla utsatta barn och om krigets alla ensamma pojkar och män”.
Något liknande gör även Simon Reithner, i sin tonsäkra monolog. Mats Öhlins skickliga ljusdesign punktmarkerar textens brutalitet i den extremt bokstavliga scenografin där texten står skriven på fondvägg och golv likt en öppen bok. Som om vi verkligen behövde påminnas ytterligare att en bok blivit teater klämmer Simon Reithner dessvärre också onödigt irriterande in kapitelrubrikerna i textflödet. Två resväskor av trä och ett extra par kängor anspelar smart på den öppna tolkningen av Claus-Lucas och Reithner levererar i övrigt texten lika kargt, starkt och påträngande som den är skriven, dock förkortad. Känslokallt med fina min- och röstjusteringar för exempelvis mormors obehagliga skepnad och Harläppens lyte.
