Passiv pappa super och kan inte sluta prata

Sara Stridsbergs nya pjäs om far och dotter

Uppdaterad 2022-02-28 | Publicerad 2022-02-26

Melinda Kinnaman och Jakob Eklund i Sara Stridsbergs ”Sårad ängel” på Dramaten.

”Det känns som om allting har gått under därute”, säger Jakob Eklund i rollen som den namnlöse, pappan i Sara Stridsbergs nya pjäs Sårad ängel på Dramaten. ”Finns det ens en värld kvar?”

Replikerna får dagsaktuell klang när urpremiären sammanfaller med Rysslands invasion av Ukraina. Men den här produktionen har legat och väntat i pandemins förvaringsbox i minst ett år och handlar om något så tidlöst som en sårig, alkoholmarinerad far- och dotterrelation. Tematiken känns igen från Stridsbergs Beckomberga, som spelades i en scenversion på Dramaten 2015. Det kan rentav handla om samma far och dotter.

Så när publiken nu slår sig ner längs alla fyra väggarna i Bente Lykke Møllers helvita, galleriliknande kub till scenrum må omvärldens undergångshot ha uppdaterats. Men den som här inträder får beskåda ett annat helvete. En lågintensiv destruktion av en relation, som kommer publiken så nära att varje detalj framträder i Rebecka Hemses lyhörda regi.


Klädd i morgonrock och tofflor med håret på ända påminner Jakob Eklund rejält om antihjälten the Dude, men den här slackerfarsan är betydligt mindre komisk, trots flera rappa repliker. Han super, förstår vi snabbt, utan klyschiga fyllescener eller interventions. Tragedin gestaltas i stället i det som inte händer, i pappans passiva undvikanden och ständiga flykt från verkligheten genom flaskans hals. I känslokyla och saknad av kärlek.

Stridsbergs dialog spänner över tid och rum, i scener av sömlösa utsnitt längs faderns och dotterns gemensamma livslinje. Barfota i svart t-shirt och korta svarta jeans bär Melinda Kinnaman känsligt dotterns lojala försök att nå fram till pappan genom livet. Men inga framsteg görs, trots att de pratar och pratar och pratar.

Jens Sethzmans ljusdesign trollar fram miljöombyten, från barndomens sommarstuga till behandlingshemmet kallat ”slottet på botten av världen”. På scenen finns annars bara ett kylskåp, en plaststol och ett brinnande stearinljus.

Sibille Attars musik förstärker stämningarna fint och både text och regi utnyttjar förnekelsen som intressant stilgrepp. Anhöriga beskriver ofta lögnerna som det värsta med missbruket, men här tycks inte pappans repliker dölja några direkta undertexter. Dottern beklagar tvärt om att han ”säger som det är hela tiden”, när han självupptaget vädrar sina tankar ofiltrerat. Med skoningslös poetisk konkretion blir medberoendet till en tredje rollfigur som förstör ett helt liv.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.