Rebecca & Fiona sätter tonen i klubbig neobalett
Unge koreografen William Dugan delar kväll med legendaren Ohad Naharin på Kungliga Operan
Uppdaterad 2025-10-28 | Publicerad 2025-10-25
”If it feels good...” av William Dugan
”Minus 16” av Ohad Naharin
Kungliga baletten är ett ungt kompani, trots sina 252 år. Av dess 70 dansare är för närvarande fler än hälften 25 år eller yngre, och ett medvetet förnyelsearbete pågår. Inom ramen för projektet ”Young Choreographers” har den amerikanskfödde 28-åringen William Dugan, som dansat med Kungliga Baletten sedan 2018, skapat sina första koreografier i kortformat. I höstens stora balettdubbelprogram som han delar med en repris signerad israeliske världsstjärnan Ohad Naharin (född 1952) får Dugan nu pröva vingarna på stora scenen.
”If it feels good…” heter Dugans halvtimmeskorta, kraftigt neoklassiska stycke och titeln implicerar ett positivt, bekräftande budskap. Det utspelar sig i en klubbig miljö till housig dansmusik signerad dj-duon Rebecca & Fiona. Scenen är rå och rökig med en Berghain-brutalistisk, geometrisk anspelning i de fem rektangulära, höga speglarna som hänger bakom dj-båset. På premiären står där den svenska kompositörsduon i egna höga personer, hälsar välkomna med ett ”Hello partypeople!” och (låtsas)snurrar sin nya låtmix från senaste plattan ”Mega Dance”. De är dock bara med som premiärglitter och kommer inte att medverka personligen resterande spelperiod. Men kommer knappast saknas då allt är förinspelat och de på sin höjd tillför lite kändisglans denna premiärkväll.
Det intressanta sker ändå på själva dansgolvet, även om hela partyanslaget gör ”If it feels good…” till ett ganska ytligt verk. Det är sjukt snyggt, men handlar om en kväll på klubben, liksom. Dugans koreografi är extremt klassicistisk, i tåspets och nydesignade kostymer vars snitt är som en mix av den klassiska balettens linjer och klubbfähiga outfits. Utan de långa svartglittriga handskarna hade man dock lätt kunnat missta de kvinnliga dansarna för cheerleaders eller isprinsessor som gått vilse och råkat hamna på technoklubb i Berlin. En liknande, lite naiv, obalans finns i koreografin, då flera av framförallt tjejernas sekvenser är så stramt inboxade i den klassiska ramen att dessa blir mer av tekniskt krävande uppvisningar, ”duktiga” så de blir trista, till Rebecca och Fionas uppviglande upptempo. Intrycket blir då mer skavande krock än konstnärligt intressant match.
De manliga dansarna verkar betydligt mer hemtama på klubben med en självklar expressivitet och intressantare nyansering i såväl koreografi som framförande och attityd.
En bra bit in i föreställningen är det som att musiken bjuder upp till en feststämning som först mot slutet infinner sig. Möjligen är detta en avsiktlig båge, att liksom redovisa crossoverestetikens utveckling från stel vilsenhet till kärleksfull förening i en spegling av klubbkvällens typiska exhibitionistiska dramaturgi. Men det är ändå snopet att Dugan stänger klubben just när det blir som roligast.
Man får dock påminna om att William Dugan just påbörjat sin koreografiska bana, och utifrån detta stycke inges ändå hopp om en intressant framtid— bara han vågar släppa sargen och lyckas komma åt lite mer nerv.
Att kombinera balett med klubbmusik är nu heller inte på något vis nytt. Detta görs flitigt på europeiska scener och bara här på Kungliga Operan har inte minst stjärnor som Sharon Eyal bjudit på feta klubbkvällar med samma kompani men med avsevärt mycket mer swagger.
Olyckligt nog, för Dugan men knappast för publiken, delar han alltså dessutom kvällen med legendaren Ohad Naharin och dennes extremt maffiga, svängiga stycke ”Minus 16”– som jag sett i flera upplagor tidigare, varav två bara på Kungliga Operan (2020 resp 2023). Att jämföra dem är inte schysst, men nu bäddar programmet Dugan/Naharin dessvärre för detta.
Och än en gång visar Naharin var partyskåpet ska stå med sin medryckande mix av mjuk gaga-koreografi, cha-cha, och ösiga masscener; med sin mångskiktande mix av lek och allvar, glädje och sorg. Enbart det makalösa ”Echad Mi Yodea”-partiet, på och runt en halvcirkel av stolar till den vrålande rytmiska låten med samma namn av Tractor’s Revenge och vars text är hämtad från en judisk pesachvisa, är värt att se om och om igen. Likaså Anthony Lomuljos och Kaho Yanagisawas ömsinta duett till Vivaldis ”Stabat Mater”. Så missa inte detta!
