Dramatenvackert om mäns våld mot kvinnor
”Blank” talar till det bästa i oss – för medkänsla och mot demonisering
Publicerad 2025-05-09 10.27
”Blank” på Dramaten
Lekstuga, strykbräda, spjälsäng, dammsugare, tvättbaljor, klädhögar. Därtill lampor, stolar och lösryckta dörrar till ingenstans. Dramatens stora scen är belamrad med vardagssaker kodade kvinnoarbete, och fragment av lägenheter som inte längre ger skydd. I detta otrygga ”hem” rör sig tio kvinnor. Deras förhoppningsfullt skira, småblommiga 90-talsklänningar skär sig mot de brutala berättelser som vi snart förstår är deras.
Dramatikern Alice Birch lämnar ett fritt mandat till regissören med sitt pjäsmaterial [BLANK]. Manuset består av hundra fristående scener – vissa superkorta, andra lite längre – varur varje regissör får skapa sin egen mosaik. Texten kom till i samarbete med National Theatre och teatergruppen Clean Break, ett kompani grundat av två kvinnliga interner 1979, som gör teater för och om kvinnor i våldets och rättsinstansernas närhet. Nu seglar materialet in på Dramaten som del av den fortgående såromläggningen efter Metoo och #tystnadtagning.
Maria Åberg regisserade även urpremiären på Donmar Warehouse i London 2019. På Dramaten har hon valt 24 andra scener, så det blir en ny pjäs men på samma tema. I en intervju i DN berättar hon om en förskjutning i fokus från mor-dotter relationer till mäns våld mot kvinnor och barn. Men det gör nog snarare mosaiken än mer mångfacetterad. Dessa kvinnor är offer och förövare, mödrar och prostituerade, knarkare och socialarbetare, anhöriga och poliser. Vi möter dem i små utsnitt före, under eller efter våldet eller rentav någons död. De sörjer, hotar, blöder, topsas, misslyckas med att hjälpa någon eller ljuger sig blå av skräck/kärlek till sin våldsamma man.
Snurrscenen rör sig obönhörligt runt som en påminnelse om hur våld föder våld i ständigt nya cykler
Scenerna löper sömlöst in i varandra, några som nyss pysslade eller drogsvajade i bakgrunden blir förgrund och tar vid med sin berättelse. Snurrscenen rör sig obönhörligt runt som en påminnelse om hur våld föder våld i ständigt nya cykler.
Tonen är lugn. Ingela Olsson slår sönder lekstugan med ett basebollträ, men spelet är annars mest nedtonat. Det är som att en karta växer fram, men kompassen saknas. Det blir inte lika feministiskt riktat som i Birchs ”Revolt. She Said. Revolt Again” (2014), och (kanske mest på gott) inte lika idédrivet som hennes ”Ett självmords anatomi” om nedärvd självmordsbenägenhet hos tre generationer kvinnor (uppsatt av Suzanne Osten i Malmö 2019).
Det blir teater som förtvivlat och sansat talar till det bästa hos oss: teater för medkänsla och mot demonisering. Dramatenvacker teater, som visuellt befinner sig långt från ett rufft gatuliv med brokiga, slitna kroppar – men som hittat sitt eget organiska språk. Somliga scener stannar hos mig för att något förblir okänt. Som när en skör och vilsen Ana Gil de Melo Nascimento talar i telefon, trevande mån om att vara någon till lags. Vem? En kontrollerande man eller en genuint orolig anhörig? Eller när Livia Millhagen som alkoholist blir sitt lilla jag och psykosdrömmer om att sova i en tändsticksask, bli uppäten av spyflugor och försvinna i jorden. Här tassar den udda texten långt in i psyket och ut i svarta kosmos.
Det svåraste med mosaiker utan Aristotelisk kurva är att runda av. Här samarbetar Rozanna Vizes fina scenografi med Åbergs önskan att avsluta trösterikt. Scenen töms sakta på all bråte, skalas av och blir ren så när som på de atmosfärrika parkträden i fonden. Dunklet faller och facklor tänds i en vacker slutscen där trygghet och ömhet får finnas. Nancy Ofori räcker – som medmänniska och vårdpersonal – sin hand till Lotta Telje och lockar henne milt till badbaljan. Tvättar hennes ben och sköte som den ultimata gesten av omsorg. Det är befriande och folkvisesången vacker, men kanske är det onödigt snällt att ge oss Dramatenbesökare denna lindring. Medan kvinnor far illa därute och allt bara fortsätter.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &