Palestinska pjäsens slut skär i hjärtat
Riksteaterns ”Kusinerna” placerar åskådaren i en tragisk position
Uppdaterad 2025-01-28 | Publicerad 2025-01-26

”Kusinerna”
Den israelfödde, palestinske regissören Amir Nizar Zuabi har stora saker på gång. Härom året genomförde han ett mångnationellt samarbetsprojekt som lät den 3,5 meter höga flickan Amel vandra genom Europa med hjälp av dockspelare, till minne av den stora migrationsvågen 2015. Nu planerar Zuabi som konstnärlig ledare en liknande vandring av The Herd – en flock vilda djur(-dockor) – från Kongo till Arktis som konstnärligt svar på klimatkrisen. Ett stopp i Stockholm är planerat till sommaren.
Det är fint att Riksteatern mitt i allt sjå lyckas upprätthålla kontakten med denne kreative man och locka honom att göra en uppsättning i nätt turnéformat. Jag minns hans djupt drabbande ”Ravinen” om ett gäng migrantarbetare som teatern gjorde för några år sedan. Det nya dramat ”Kusinerna”, som huvudsakligen spelas på engelska, engagerar delvis samma konstnärliga team – och det blir återigen teater med hög densitet.
Denna gång har den Haifa-baserade palestinske scenkonstnären Amer Hlehel skrivit manus. Han står också på scen som ”kusinen” Safa som plötsligt dyker upp hos frisören Moo (Isa Aouifia) i en Stockholmsförort. Tanken är att han ska låna bäddsoffan några dagar, tills hans papper är i ordning och hustrun anslutit sig. Men dagarna går och bäddsoffan förblir en röra.
Det är oavbrutet medryckande att se historien kring kusinerna växa. Redan från början finns en vass udd när de försöker skoja om gamla minnen. Det kommer fram att Moos pappa var den som fick plugga till advokat i Europa, medan Safas pappa stannade hemma och slet på gården. Under sommarbesöken fick Moo sova i Safas säng, han på golvet. Att båda led av hierarkin var oklart då, de lekte mest, men ärren sitter där de sitter.
Dramaturgin placerar effektivt oss åskådare i en tragisk position. Genom nattliga monologer på arabiska respektive svenska kommer vi karaktärerna nära, den ena efter den andra. Lägenheten ligger då i poetiskt månljus och gardinen böljar i höghusområdets vind. Dagtid ser vi istället klyftan av misstro vidgas mellan dem, eftersom de inte får veta det vi vet. Moo berättar inte om hur det var att växa upp som bög och tvingas till anpassning. Safa berättar inte varför hans hustru aldrig kommer: hon krossades av rasmassor under ett bombanfall.
Om de bara kunnat dela sina trauman!
Aoufia spelar Moo som en godhjärtad men lite ängslig man vars överlevnadsstrategi är en överdriven tillit till Sverige. Han vill följa lagarna och tolkar helst grannen ovanpå som surgubbe, inte rasist. Hlelels Safa är van vid utsatthet. Han är stolt och lite hetlevrad: retar sig på kusinens omsorger, naivitet, svenskhet och tjat om uppehållstillstånd. Det kan låta som ett ställningskrig, men Aoufia och Hlelel spelar med rika register. De kan mötas i en kram innan allt brister på nytt.
Djupast sett berättar dramat om vikten av det som inte äger rum på denna scen. Vikten av att ställa rätt frågor och lyssna på den andra. Slutet skär i hjärtat.