Alla borde gå och se
Svetlana Aleksijevitjs minnesarbeten på Dramaten
Publicerad 2017-04-11
I Tornrummets fond står en grupp människor i mörka rockar, bortvända som i väntan på tåget eller framtiden. Under timmen som följer tar de en efter en av sig ytterkläderna och går fram för att berätta sina minnen från kriget. Det är en ren och klar struktur, men en bit in i skeendet blir jag orolig. Hur ska alla hinna berätta?
Snart står det klart: några av dessa människor ska bli kvar i limbo. Orörliga representerar de flertalet, de som aldrig vittnade för att de dog, försvann eller gjorde sina minnen oberörbara. En talande scenografi.
Flera av Svetlana Aleksijevitjs stora minnesarbeten från Sovjettiden – belönade med Nobelpriset 2015 – har presenterats i scenisk version. Dramaten gav för något år sedan en läsning med kvinnliga röster från Röda armén. I kväll hör vi dem som var barn då nazibomberna regnade över Sovjet. Ingenjörer, radiotekniker, tandläkare, helt vanliga sovjet-tanter och farbröder öppnar barndomens inre rum.
Ulla Kassius uppsättning ligger även den nära uppläsningens form. Bilder vecklas ut direkt ur orden, snarare än gestaltas av skådespelarna. Deras enda stöd i berättandet är ”bevispåsar” med föremål: den sönderskjutna plåthinken som stridsplanet måste ha trott var en kvinna i sjalett; den torkade syrenkvisten som gav kriget doft för Katja, 13; en bit tapet vars mjölklister blev räddningen för en hel familj under belägringens hungerdagar.
Det största sceniska mervärdet ligger i teaterrummets kollektivitet – som vidgar textens dito. Fina trådar vävs mellan enskilda liv, folk, mänsklighet; då, nu, där, här. Det lilla och det stora får vara lika viktigt.
Det rör hjärtat att i levande möte dela denna kunskap om människors förmåga till grymhet, kärlek, medmänsklighet, överlevnad. Och djurs! Kassius har ett särskilt sympatiskt öga för de små kycklingarna som bars i skydd och hunden som offrades och aldrig ska glömmas.
Föreställningen riktar sig till en publik från 11 år och skolklasser är inbokade. Till alla lärare vill jag säga: gå och se, barnen klarar det! Urvalet talar om sorg och brutalitet och att härbärgera trauman, men minst lika mycket om hur vi kan välja att bli ”bror” eller ”syster” i nödens stund. Denna beredskap som nyss bevisades i terrordådets Stockholm.
Med den vackra ensemblen av livserfarna skådespelare framför mig längtar jag också vansinnigt efter mina egna äldre, som en efter en försvunnit och som hade kunnat berätta så mycket. Om jag bara hade frågat medan tiden och andningen fanns.
