Döda kroppar i Europas hjärta

Barbro Westling

Teatr Weimar nära slutet av sin pjässvit med Stränderna

TEATER Teatr Weimar har i en svit pjäser språkligt rådbråkat det nya Europa utifrån positionen vit, medelklass och exkluderande. Utsiktsplatserna har skiftat men det är kring mörkrets sugande ­europeiska hjärta man kretsat. Nu är man framme vid något som liknar en slutpunkt, Stränderna, av ­Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson.

På Inkonst i Malmö, två kvinnor i ljusa galontoppar med tryckt text: ”Power is knowledge is love”. Att det är kvinnor spelar ingen roll. Att de säger att de älskar varandra, att de aldrig ska lämna varandra, att en är rädd och den andra vill stanna kvar spelar heller ingen roll. De kan egentligen säga vad som helst. Det är mest en språklig ritual där det enda viktiga är de inbördes positionerna. Men där ute på stranden, i mörkret, ligger de döda kropparna, de som flutit i land. Kvinnorna ser, de vet, men vad ska de göra. De kan inte ens språket.

Scenen är en inhägnad i metallnät, högar av filtar, strålkastare, plastpåsar i kroppsstorlek. Weimar söker även i Stränder en form för det nya. På väggen ser vi i diffust svartvitt när Linda Ritzén och Kajsa Ericsson filmar sig själva med iphones. Skickligt byter de tonläge, hamrar fram oljud på bas och elgitarr, kastar aggressivt och slår itu saker medan Kent Olofssons ljudmatta mullrar av dissonans, skärande toner. Vi kan känna igen estetiken som störigt samtida. Mer tveksam är jag till om den räcker och fungerar som samtidskommentar.