”En bragd av dessa elvaåringar”
Barbro Westling: Världen tycks dubbelt förlorad i ”Måsen”
Publicerad 2019-09-10
Erik Holmström på Malmö Dockteater är överraskningarnas man. Garagenedfarten till källarscenen i Malmö leder inte till besvikelse. Här finns alltid ett annat perspektiv, en annan möda och en helt annorlunda riktad uppmärksamhet.
Klassikern Måsen spelas denna gång av skådespelare från Järnåkraskolans klass 6A och 6B i Lund. Det är en särskild upplevelse att se de sex elvaåringarna på scenen. Det finns såklart en brist på överensstämmelse mellan den talande kroppen och orden när barnen klagar över en bortskämd yngre generation och den egna generationen som svikit idealen och blivit miljonärer.
De vuxnas trick för att få bekräftelse, vinna i konflikt eller behålla makt genom att inte svara, blir här extra tydliga. Holmström har här och där pepprat upp texten med repliker kring klimathot och livsfiasko på grund av förbyggd sjöutsikt. Det blir komiskt med denna diskrepans mellan kropp och ord, särskilt då barnen bär kostym, blossar på e-cigaretter och bär andra yttre attribut för vuxenhet. Men det stannar inte där.
På scenen är det målade kulisser, först utomhus vid sjön med björkar och blå himmel. Sedan blir det buteljgröna väggar, knastrande glöd i kaminen och en flämtande fotogenlampa. Om det före paus inte skapas några direkta stämningar så blir det desto mer förtätat efter. Det dras suckar, det blir länge tyst, det väntas.
Genom barnens gedigna prestationer i denna gamla teatermiljö går helt oväntat ett stråk av tjechovskt vemod. Det är som om de på scenen dubblerar intrycket av den värld som Tjechov såg gå förlorad. Teatervärlden i all sin skörhet och sitt trots.
Det är en bragd av dessa elvaåringar som under sommarlovet lärt in hela Måsen. Förra säsongen prövade de på att agera, då Holmström i ett samarbete med Månteatern i Lund gjorde ett utsnitt ur Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.
De tacklar också rollerna olika och fyller ut kostymen med skilda grader av pondus. Den drömmande och underordnade unga Nina blir här en kraftfull roll full av tillförsikt medan den äldre författaren Trigorin, som hon förälskar sig i, får sin skumma attityd förstärkt bakom lösskägg och sommarhatt.
Och mycket måste Erik Holmström som regissör gjort rätt, för här finns inga spår av uppvisning. I stället blir det just alternativet, det allvarligt otidsenliga i projektet, som rör vid hjärtat. Obs! Inte som sentimentalitet.