Kluvna drömmar i gröngräset

Cecilia Djurberg ser ”Ett drömspel” med nutidsstämpel

Publicerad 2019-09-01

Hannes Meidal och Gunnel Lindblom i ”Ett drömspel”.

Under Anna Petterssons ledning har Strindbergs Intima teater blivit en plattform för att undersöka Strindberg ur nya vinklar. Ofta i form av intressanta, dekonstruerande bråk med hans pjäser. Nu har turen (eller oturen) kommit till Ett drömspel, där författaren själv enligt sina berömda ord ”sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form”.

Petterssons tidigare angreppsmetoder, som att plocka isär och bygga om texterna, ofta rekonstruera snarare än dekonstruera, funkar inget vidare på en pjäs som är irrationell redan i sin originalform. Pettersson låter också i stora drag texten få vara ifred denna gång, men drar ändå dess ”blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer” vidare.

Det blir några fyndiga samtidskommentarer, som en rolig, ifrågasättande utvikning av Officerens kränkthet, men också rena obegripligheter som gång på gång får mig att fastna i frågetecken kring varför vissa ändringar och strykningar gjorts.


De största ingreppen har dock drabbat själva teaterrummet, med hjälp av scenografen Jan Lundberg. Redan i foajén planteras, så att säga, förväntningarna på en annorlunda upplevelse. Där har en riktig gräsmatta rullats ut, och en påtagligt autentisk naturdoft får en och annan gräsallergiker att knorra av obehag.

Stora krukväxter (av plast!) ackompanjerar symboliken, som kan tänkas ha att göra med Strindbergs intresse för naturvetenskap, samtidens intresse för klimatfrågor och/eller pjäsens tidlösa diskussion om vad som är sant, verkligt, diktat eller drömt.

Inne i salongen finns en gradäng uppe på vridscenen; publiken som väljer att sitta där får fysiskt förändrade perspektiv under föreställningen. På motsatt sida har några av de ordinarie salongsstolarna plockats bort i mitten av salongen och spelet spränger sig in bland publiken.


Sjumannaensemblen fixar utmaningen att skifta spelriktningar, men lyckas sämre med några av de många rollbytena. För personerna klyvs och fördubblas här långt mer än Strindberg uppmanar till.

Jag undrar till exempel om den som inte har koll på originaltexten alls hänger med när Hannes Meidal ensam gestaltar de fyra fakulteternas käbbel om sanningen. Men ensemblen kämpar på fint och när räven Gunnel Lindblom kanaliserar Strindbergs poetiska existentialism med sin gedigna närvaro och välkalibrerade röst är till och med det töntiga, nutidskrystade välkomstintrot i foajén förlåtet.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.