Berlin sjuder av teater och politiskt motstånd
Ambitiös förnyelse av Theatertreffen som firar 60 i år
Publicerad 2023-05-23
Den vansinniga nakencirkusen ”Ophelia’s got talent” av Florentina Holzinger var en stark anledning till att jag bokade in årets Theatertreffen i Berlin. Och jag blev inte besviken. Denna extroverta högljudda och smarta show cirkulerar kring kvinnors ständiga risk för Ofelias symboliska drunkningsdöd med en mångfald av nakna kvinnor och uttryck. I och runt en swimmingpool, två jätteakvarier och en helikopter blir det allt från akrobatik och fakirinslag till livegastroskopi projicerad på storskärm.
Men det blir mer politiskt än så på Theatertreffen (som pågår tom 29 maj).
Münchner Kammerspiele delar ut pennor med budskapet ”Motstånd är inte meningslöst” innan sin föreställning ”Nora”. Först efteråt fattar jag varför de också bjöd på tändstickor, med en blinkning och kommentaren: ”Du kan behöva dem.”
I Sivan Ben Yishai, Gerhild Steinbuch och Ivna Žics thrillertolkning av Ibsens ”Ett dockhem” klättrar Katharina Bach vigt runt på husets snedtak i titelrollen, sjunger en urstark version av Stromaes ”L’Enfer” och Abbas ”SOS” i nedstämd Diamanda Galás-stil, innan hon slutligen tuttar eld på sitt kvinnofängelse.
Den prestigefyllda teaterfestivalen i Berlin fyller 60 i år, och firar med en ambitiös, politisk nysatsning. Vid sidan om huvudprogrammets tio ”anmärkningsvärda” föreställningar från det tyskspråkiga teaterområdet, som valts ut av en självständig kritikerjury, har den nya konstnärliga ledartrojkan Olena Apchel (Ukraina), Joanna Nuckowska (Polen) och Carolin Hochleichter (Tyskland) lagt ett högst medvetet, internationellt sidoprogram. Under tematiska vinjetter som solidaritet, ansvar, feminism, hållbarhet och mångfald arrangeras både föreställningar och samtal. Flera ukrainska och belarusiska konstnärer är inbjudna.
Balansen mellan det aktivistiska sidoprogrammet och det estetiskt mer intressanta huvudprogrammets tio föreställningar funkar alltså bra
Überpolitiserat och genomkuraterat, kallade en kritiker från Tagesspiegel programmet på förhand, och ifrågasatte om den nya konstnärliga ledningen inte trodde att scenkonsten kunde stå för sig själv.
Jo, visst kan den det, konstaterar jag halvvägs in i festivalen. Emellanåt räcker det fint med till exempel en diskret planterad kommentar om ett försurat träd som påminnelse om klimatkrisen i en annars fantasihyllande och helt ljuvlig, musikalisk uppsättning av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” som den Theater Basel bjuder på. Men som världen ser ut nu måste man ju ibland ta i mycket mer än så. Som den belarusisk-polska performancekonstnären Jana Shostak gör. Varje dag under Theatertreffen skriker hon rakt ut i en minut iförd en klänning med bilder av 1 280 politiska fångar, i protest mot Putin och Lukasjenka.
Balansen mellan det aktivistiska sidoprogrammet och det estetiskt mer intressanta huvudprogrammets tio föreställningar funkar alltså bra. Allt hänger ihop tematiskt.
Från kriget i Ukraina går en tydlig båge till Tysklands eget krigstrauma.
”Der Bus nach Dachau” av nederländska kompaniet De Warme Winkel och Schauspielhaus Bochum behandlar utmaningen att fiktionalisera Förintelsen. Skådespelaren Ward Weemhoff företar sig att iscensätta ett filmmanus som hans far skrev 1993 om några holländska, före detta fångar som återbesöker koncentrationslägret Dachau. Någon film blev det dock aldrig, kanske för att ”Schindler’s list” la beslag på tematiken, spekulerar han, och ställer frågan om vad det gör med minnet av Förintelsen när Hollywood skriver dess historia.
Gestaltningen skiftar effektfullt mellan nutid, 1990-tal och 1940-tal, och berättarlagren smackas ihop brutalt när regissören visar in volontärerna som ska spela de före detta fångarna i ”filmstudion” – en stor träkub som så fort de gått in i den förvandlas till gaskammare.
”Vi kunde inte göra en föreställning som inte handlar om kriget”, konstaterar i sin tur den ukrainska ensemblen i sin ”Bunker Cabaret”. De började skriva sin musikföreställning i ett skyddsrum i Kyiv, och för dem handlar förstås allt om kriget. Om att inte normalisera det som händer hemma i Ukraina medan de uppträder i Berlin.
Så, Theatertreffens politiska upptrappning och ambition att bredda sig som internationell plattform känns helt självklar just nu. Motstånd ÄR inte meningslöst.