Botaniken är granne med poetiken
Moment teater sår fredens frön i sanningens tjänst
Publicerad 2023-03-12
Efter premiärföreställningen av moment: spelar Hindenburg bjuder teatern sin publik att ta med sig nykläckta, riktiga, små plantor hem. Men inne på den lilla, lilla scenen ligger ett för ändamålet passande scengolv av konstgräs till iscensättningen av Susanna Lundins poetiska och dystopiska roman från 2012.
Trots att detta är ännu en bok i raden att överföras till teater måste jag tillstå att Åsa Berglund Cowburn, som här står för manus, regi och scenografi, funnit en ganska perfekt matchning mellan moments karakteristiska, samhällsengagerade barnprogramsestetik och just denna romans allvarliga fantasilek med berättarkonsten. För här är botaniken granne med poetiken på ett konstnärligt blomstrande vis.
Det episka formatet må vara en bekväm, intrampad genväg när böcker ska upp på scenen, men funkar fint och ger här den ständigt dubbelarbetande scenteknikern Joel Dannerup ännu en chans att glänsa, nu i rollen som engagerad berättare.
Romanen Hindenburg har förstås fått sin titel efter den berömda, kraschade zeppelinaren och påstår sig också utspelas i en skogsglänta just där olyckan skedde 1937. När jag läste den föreställde jag mig protagonisterna Bertil och Prickley Pear som något slags Barbro Lindgrenska levande leksaksfigurer eller dark Pettson och Findus-duo, där de fördriver sin tid med pyssel och storytelling i sin stuga i skogen i väntan på katastrofen.
Josefin Ankarbergs och Camilla Larssons finkalibrerade spel i randiga strumpor respektive kamouflagejacka förstärker denna bild mycket fint, med välfunna blickar och gester under sina existentiella experiment. Dessa inbegriper en lögndetektor och skapandet av en ny människa medelst wellpapp, vattenkanna och stor scenisk självklarhet.
Precis som i all god konst lyder dessa under licentia poetica – den konstnärliga frihetens lag. Om detta talar också Hindenburg, men på teatern är det egentligen en överflödig påminnelse. Åsa Berglund Cowburns kraftiga betoning på romanens sanningstema, genom att tapetsera den lilla salongens väggar med uppslagsord relaterade till lögn och förbannad dikt, kan därför tyckas bekymrande.
Men greppet kan också ses som ett planterat villospår, likt dem som dagligen lockar oss att titta bort från vad som är viktigt på riktigt.
Ja, här finns budskap att skörda om vad det är vi fyller våra loggböcker med i väntan på jordens undergång. Måtte vi snart förstå detta, och sluta att så frön av misstro och olycka, så att våra små plantor får växa upp i fred och frihet.
