Andrées ballongfärd svävar poetiskt fritt
Det fula från polarexpeditionen ryms inte i Sabine Theunissens meditativa allkonstverk på Orionteatern
Uppdaterad 2024-11-29 | Publicerad 2024-11-27
”White Box”
En enorm segelduk hänger uppspänd på Orionteaterns scen. Man ser stygnen som håller ihop delarna, några i blodrött. Är det i fogarna vätgasen sipprar ut och tragedin in? Snart får duken liv; vi ser gamla fotografier projiceras i gråskala. En hand bläddrar fram bilden av en enorm ballong som ligger strandad på isen. Så faller duken till marken och blir till ett ishav som täcker de tre dansarnas kroppar. Men det som göms i snö kommer fram i tö. Duken dras undan och de infrusna polarfararna tinar upp och lever; tiden är upplöst när döden egentligen redan är här.
Den belgiska scenografen och regissören Sabine Theunissens internationella allkonstverk ”White Box”, som nu får sin världspremiär i Stockholm, är en personlig meditation över ingenjör Andrées polarexpedition 1897. De flesta svenskar känner till historien om S. A. Andrée, Knut Frænkel och unge Nils Strindberg – han som varje dag skrev brev till sin fästmö och fotograferade ända till slutet. Hur de tre gav sig av i luftballongen Örnen trots varningar om teknikens bristfällighet. Och hur deras kvarlevor återfanns av en slump 1930. Per Olof Sundman och Bea Uusma har skrivit fascinerande romaner om händelsen; Jan Troell har gjort en oförglömlig film.
Sabine Theunissen mötte historien genom fotografierna på Moderna museet. Samtidigt var hennes far döende, detta framgår av videons voice over-röst som ledsagar verket. Det är som att hon söker tröst i berättelsen om männen, vars slut blev en ny början. Deras kroppar, dagböcker och foton har ju monterats ihop på nytt av envetna forskare och författare. Trions misslyckande blev deras lycka, om lycka är att leva vidare i folkminnet.
De återuppväckta dansarnas kroppar samspelar med två magiska musiker i scenkanten: Angelo Moustapha på slagverk och piano, Catherine Graindorge på fiol. Kölden får männens ben att skaka, de kurar och hjälper varandra, sedan vänds tiden tillbaka till ballongens svävningar. Filmen i fonden visar en rörlig miniatyrmodell av scenen, så att det faktiska och det imaginära vävs ihop (regissören har arbetat med William Kentridge). Den enda urskiljbara karaktären, Nils, (Andrea Fabi) dansar med sin kamera, den blir med sina tre långa ben en levande gestalt. På isen blir kameran något att klamra sig fast vid, lite som Vladimir och Estragon klamrar sig fast vid hatt och pipa i Becketts ”I väntan på Godot”.
Det är vackert och mångskiktat. Varför blir jag inte upprymd? Jag tror det är voice-over-rösten som stör – denna röst som kallar Andrée ”passionate, dedicated and daring”. Visst, dessa män symboliserar det storslagna hos människan: nyfikenheten, modet, hoppet. Men de står lika mycket för det lägsta: imperialistisk hybris. Andrée satte liv på spel för att få släppa sin boj vid Nordpolen och därmed vinna polar-rejset. Berättelsen rymmer cynism, nationalism och maktspel, liksom slutet rymmer kräks och sjukdom – inget av det fula får vara med här.
De fantastiska dansarna Thulani Chauke och Fana Tshabalala är svarta sydafrikaner. Kanske ska man förstå det som verkets subtila svar på den historiska berättelsens vassa vithet och imperialism? Eller kanske är det bäst att bortse från den samhällspolitiska kontexten. Den som helt lyckas gå upp i meditationen blir lyckligast av ”White box”. Poetiskt och estetiskt är ballongen i hamn.
Rave, frihetslängtan och 90-talsnostalgi