Gyttjesex ute bland älgschamaner och troll
Det är dags att börja trösta skogen
Publicerad 2022-03-11
Teateraffischen till Det vilda väcker nyfikenhet: sångerskan Iiris Viljanen som gråglänsande snigel med en jättelik snäcka på ryggen. Mycket riktigt blir Jonna Bergelins sagolika djurkostymer och Mats Sahlströms suggestiva skogsscenografi kvällens stora behållning. Och Viljanens återkommande sång förstås, hennes sköra finlandssvenska stämma till piano och texter om vinden, kotten, näbben, murklan – allt som samsas i granskogens dunkla ekologi.
Det luktar mull och höga furor dinglar från teatertaket. Hit till sin mormors gamla torp kommer Lucy för att få frid – men sina jobbiga minnen bär hon med sig. Jag tänker på religionshistorikern David Thurfjells bok Granskogsfolk (2020) som en gång för alla visade hur skogen blivit svenskarnas tempel. Först när vi började leva moderna liv i staden fick skogen en aura av andlighet, snarare än bekymmer och hårt arbete.
Astrid Kakulis Lucy är en typisk svensk av i dag. Hon inleder sin vistelse med lugna sysslor – ved, vatten, städ – förundrad över smått och stort. Enligt videodagboken känner hon sig ”hemma”. Förhastat? Oron smyger sig på; meditationsförsöken fallerar när myrorna bits. Det är igenkännbart: naturen stör lika mycket som den hjälper.
Sofia Bach som grannkuf kommer med humor och lite skev trygghet. Sedan blir natten, liksom föreställningen, bara galnare. Lucys inre kaos trasslas ihop med naturens: granarna rör på sig och skogsväsen à la folktro, Chewbacca och H C Andersen intar platsen. Det är natur-kultur i en enda röra, ömsom pinsamt, ömsom eggande.
En snygg, absurdistisk drömscen låter ana att Lucy förlorat ett barn. Men varför har hon strax därefter gyttjesex med en vattenande (ugh)? Scenen när Lucy likt en Alice eller Ronja dras ner i underjorden till ett tröstande troll är bortom-mänsklig på ett mer inlevelsemöjligt sätt. Det är innan hon blir brud vid en nattvard (Bach väcker skratt som älgschaman) och ett barnknyte överlämnas. Skogsdrömmen var visst en helande rit. Efteråt kan Lucy i milt morgonljus ta avsked från sitt döda barn.
Det förblir oklart för mig vad Kristian Hallberg vill säga med detta underliga manus. I programmet skriver han om omöjligheten att finna sig själv genom naturen. Men är det inte just den grundstoryn han faller in i? Kanske är poängen att det är fantasins ”skog”, inte verklighetens skog som hjälper Lucy.
Viljanen sjunger om hur ”träden gråter, men ingen hör” och med de orden sätter hon fingret på en blind fläck. När ska vi sluta fråga vad skogen kan göra för oss – och börja fråga hur vi kan trösta skogen?
