Stämföring

Uppdaterad 2013-08-26 | Publicerad 2013-08-24

Jenny Teleman ser samtiden i Noréns nya pjäs

Sofia Ledarp med flera i Lars Noréns nya pjäs ”3.31.93” på Stockholms stadsteater.

Hur är det?

Jo, så här är det, serru: Barn är av kvinna född, med man som medaktör.

Detta faktum tvinnar glödande klibbande rep runtomkring trions torso, armar och lungor. De rullar in mor, far och barn, fött och ofött, i lager på lager av absolut beroende. Rep att sedan klippa i, dra åt eller knöla ner och med fruset ansikte bära som ett trassligt ormbo i ryggsäck genom livet.

Kunde vi ägna oss helt åt repen, att jämka och linda om dem, lufta skavsåren och försiktigt tunna ut fibrerna efterhand, skulle medborgaren andas lättare. Mycket lättare än det väsande, kippande efter andan som följer tjugofyra vuxna och ett barn från scenens högtalare.

Men ingen hinner ägna all sin tid åt de där snörena. Som en altartavla i centrum sitter då kärleken och beroendet, ansvaret, avsmaken och skulden i rullstol. En dreglande förlamad man, ett jättelikt spädbarn som måste vårdas ömt. Inuti det sitter en vuxen talande varelse som inte kan visa sig. Det går inte ens att läppläsa kärleken när den är så inpå ansiktet kvävande.

Pjäsens övriga foster bakas under skilsmässa eller dödsskugga. Ett vuxet barn fångar in sina pensionerade föräldrar som trodde att de längtade efter honom men inte gör det. Ett fick en spark redan i livmodern och fick aldrig någon fungerande högerhand. För ett annat var det otäckt när mamma med glad röst hällde upp ett skumbad. En annans mor gjorde visst bara sitt jobb. När han äntligen var vuxen ville hon lukta illa framför Systembolaget. Och där vandrar han tom som en plastpåse och stöter bort genom att säga som det är på frågan hur det är på perrongen för främlingar.

För alla barn vandrar runt senare, med jobb och förväxta ben och hårväxt i ansiktet och gifter sig med varandra och fylls av nya foster.

Bara den psykotiske skriker att det handlar om att människor svälter ihjäl i ett ekonomiskt fängelse.

Det behövs få ting för att mjukt som en rimramsa knyta ihop dessa stockholmare som under fyra timmar inte yttrar ett enda ord som jag inte förstår ur vilken inre motsägelse de kommer från. Det behövs olika sorters stolar, ett glas rödvin, lite psykofarmaka, en mjukisfågel, en röd skolryggsäck samt svart snö och vit snö av scenograf Östbergh för att Jupither ska kunna veckla ut Norénsfarligt milda tragedi.

Resten av utrymmet behövs till de nittiotre scenernas koreografi så att inte alla hon och han, liten och stora, krockar med sina teman. Alkoholens öppna flyktväg, kärlekens sås av avsmak, tillbedjan och kontroll samt självmordets dilemma. För äger jag mitt liv, är det ägt av Villaföreningens åsikt om att jag inte ser på majbrasan, av barnens längtan efter mig, eller får jag faktiskt avslöja hur lite andra betyder? Också.

I akt tre kan man skönja dimljus. Ansvar kan hjälpa.

3.31.93. lägger en förrädiskt klar röst till Lars Noréns dramatik. Jag kan inte lova att alla kommer att tycka om den här uppsättningen och pjäsen som jag. Men jag satt som i svalt regn och hörde tjugofem helt stämda röster viska ur ett okänt fängelse jag också bor i.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.