Saknas: konflikt, praktik och dynamik

Amelie Björck om den omstridda uppsättningen Muslim ban

Uppdaterad 2017-11-23 | Publicerad 2017-11-19

Amanj Aziz och Carlito i ”Muslim ban” på Dramaten.

Det har haglat och stormat i såväl gammelmedia som twittertrådar kring Dramatens performance lecture Muslim ban som äntligen premiärspelades i går. Mer specifikt har debatten handlat om huruvida Amanj Aziz, en kvällens två aktörer, bör har rätt till ordet på Nationalscenen eller ej. Jag tror jag lämnar till den som roas av sådant, att återskapa karusellen som till stora delar byggt på cirkelreferenser – och detta med en av alla osedd föreställning som nav.

Visst, i en tid då ”#metoo”-revolten skakat om teater- och mediehus, med faktiska avskedanden som följd, känns det mindre lyckat att en man som med regissör America Vera-Zavalas formulering ”begått misstag” (om än ej av sexistiskt slag) får en kväll av strålkastarljus halvt åt sig själv – detta är bevars ingen mänsklig rättighet.

Men sämre herrar har stått på denna scen. Aziz ”misstag” att ge goodwill åt vissa icke-demokrater, tycks vägas upp av en del bra socialt arbete med muslimska kids på glid. Hans spretiga erfarenheter är dessutom långt mindre genomtröskade på nationalscenen än flertalet vita mäns. Och med ett ambitiöst panelsamtal inlagt efter premiären tycker jag Dramaten har tagit sitt ansvar i saken.


Så vansinnigt ofta är det inte som muslimskt liv eller islamofobifrågan förkroppsligas på teatern. Jag minns ett originellt gästspel signerat performancegruppen Rimini Protokoll 2011 med fyra muslimska böneutropare som aktörer. Därefter ett hopp på fem år (och då går jag ändå mycket på teater) till America Vera-Zavalas uppsättning Svenska Hijabis förra året.

Den gången överlät regissören skickligt scenen till fem unga hijab-bärande kvinnor som i ett poetiskt, erfarenhetsbaserat verk nyanserade slöjans betydelser. Det mjuka och genomtänkta handlaget i denna förra produktion förflyttar frågan om aktörsvalet i Muslim ban till den konstnärliga domänen.

Varför välja två tuffa typer som Aziz och rapparen Carlito för en lecture performance om muslimska män = dem själva? De två har ju, i alla fall som det framstår, rätt likartade positioner och analyser. De är båda lite mediekända, båda inlästa på postkolonial teori, båda polemiskt inriktade (typiskt snubbar) och med radarn inställd på strukturell islamofobi.

Inte för att det vore möjligt för två andra personer att representera hela spektrumet av muslimska män, eller vad det kan betyda att bli sedd som en sådan av vita blickar i det här landet. Men med den valda duon blir bilden en enda snarare än ens två. Det förvånar helt enkelt att Vera-Zavala inte verkar ha tänkt ”dramatisk konflikt” eller ”kontrastverkan” utan snarare: okej... hm... nu har vi en, då behöver vi bara en till, nästan likadan.


Vi får aldrig veta vilken dynamik som hade uppstått om Aziz eller Carlito intagit scenen bredvid professorn i islamisk teologi och filosofi Mohammad Fazlhashemi, som i panelsamtalet efteråt milt önskar komplettera bilden av den onda vita regimen med konkreta exempel på hur rättsstaten faktiskt ibland fungerar jämlikhetsskapande. Eller den storsinte imamen Kashif Virk som gärna tar på sig ansvaret att pedagogiskt svara på majoritetssamhällets frågor.

Eller: varför inte någon av kvinnorna i panelen: Sarah Delshad från föreningen Muslimska feminister som, på liberalt vis, vill se till individen snarare än gruppen i sin kamp, eller den coola designern Iman Aldebe som, när hon orkar, tar konstruktiva grepp på det mesta, från slöjryck till anblicken av vithetshavet när man bildgooglar: lägg själv in bilder på svarta, bruna, andra händer bland alla de vita så att det kommer upp en mix!

Performance lecture är ett koncept på gränsen mellan konstnärlig iscensättning och föreläsning som introducerades av konstnären Joseph Beuys på 70-talet och återkommit i vår tids konst-och-akademikretsar. På Dramaten blir det denna kväll klart mer ”lecture” än ”performance”. Det blir kort sagt lite statiskt.

Deras vithetsanalys har goda grunder och är säkert ganska välkänd hos den intresserade publiken, för en gång skull med vit minoritet.


Med krita på scenens svarta golv ritar Aziz och Carlito upp en ring respektive en kvadrat att stå i. De turas sedan om att föra ordet, Aziz med hjälp av kom-ihåg-lappar, Carlito med rapparens-rimmarens minnesteknik, men utan musik. Deras vithetsanalys har goda grunder och är säkert ganska välkänd hos den intresserade publiken, för en gång skull med vit minoritet. De talar om konstruktionen av en ”alba-krati” (Aziz ord för ett vitt styre) som förutsätter att bruna och svarta kroppar oftare än vita stoppas, misstros, stirras ut, frågas ut, bevisar sin oskuld, misshandlas, klumpas ihop, förtalas. Carlito som är uppvuxen i Bergsjön berättar hur självföraktet ”skapar inre gränskontroller” och får unga att kliva in i förproducerade klichéer.

Rasismens grundmekanismer, som beskrevs av Frantz Fanon redan 1952, är fortfarande verksamma. Aldrig har det väl spelat så stor roll var i världen du är född som i svensk gränspolitik just nu. Reproduktionen av den strukturen är majoritetssamhällets stora skam och ansvar att montera ner. Vad aktörerna en sådan här kväll kan bidra med, och som inte går att läsa i postkoloniala teoriböcker, är förstås sin egen erfarenhet. Jag hade velat ha mer av den, mer av konkreta exempel, praktiker, strategier, detaljer – kanske som i Claudia Rankines ögonöppnande, självetnografiska bok Citizen (nyligen på svenska som Medborgare) om att vara rasifierad i dagens medelklass-USA.


Vardagsminnen har en särskilt kanal in i lyssnarnas egna liv, oavsett vilka de är. Jag har till exempel aldrig tidigare tänkt på att det saknas platser för bön på högskolan där jag arbetar. Eller finns de utan att jag vet? Vad mer måste döljas? Aziz berättar att han under skolåren brukade smyga ner i källarkorridorerna där han ingick ett tyst förbund med en städare som hade nyckel till skyddsrummet. Där kunde deras bönestund få utspela sig, bortom misstänksamma/nyfikna blickar.

Andra partier där det politiska och personliga löper samman rör faderskapet och den särskilda oro för framtiden som ansvaret för älskade barn väcker. Johannes Anyuru rör sig där han också i sin omskakande senaste roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där det isande hårda och sköraste mjuka möts, i oro och hopp, kan vem som helst stiga in och öva på att vända sin vita eller på annat sätt begränsade blick. Varje möte öppnar möjligheter.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.