Sista kvällen i livet före mordet i Memphis

Diskussionsvärdig teater om Martin Luther King

Uppdaterad 2022-01-12 | Publicerad 2021-12-17

Kayo Shekoni och John Alexander Eriksson i ”Bergets topp”, om Martin Luther Kings sista kväll, på Dramaten.

Ibland ligger en teaterupplevelses stora styrka i att den öppnar för fortsatta samtal, till exempel i ett gymnasieklassrum. Katori Halls drama Bergets topp (2010) om Martin Luther Kings sista kväll i livet tänker jag fungerar så.

För vad kan vara viktigare i tider av polarisering än att fortsätta tala om Dr Kings kristet grundade tankar om en medborgarkamp som inte gör den andres låga hat till sitt, utan odlar sin egen stolthet och kärlek som drivkraft? En kamp som kanske till sist kan värva samhällets förfördelade, oavsett hudfärg? King kallades Martin Loser King av de mer hårdföra Svarta Pantrarna, men historiskt sett var hans stångande pacifism framgångsrik – och krävde mindre blod.

Att se svart historia och svarta kroppar platsa på den svenska nationalscenen är även det en potentiell diskussionstrampolin. Varför är detta ännu så ovanligt? Varför behövs Josette Bushell-Mingos plattform The National Black Theatre of Sweden, som en räddande flotte i vithetshavet?


Att öppna dessa ämnen är en gärning som, åtminstone i klassrumskontexten, uppväger att en teaterräv som jag kan önska mig mer, rent konstnärligt. Dramat är kort men halva tiden förblir jag sömnig. Regnet strilar utanför Kings murriga hotellrum i Memphis och åskknallar krävs för att hålla andan uppe. Ett av dramats projekt tycks vara att detronisera idealet King: här blir han en man med fotsvett, fåfänga och otrohetstendenser. Jaha. Den flirtiga jargongen mellan John Alexander Erikssons King och Kayo Shekonis Camae – hon som kommer med room service-kaffe och blir kvar – hade också kunnat svänga lite bättre. När djupare undertexter saknas blir timingen allt.

Temperaturen höjs i alla fall rejält när den frispråkiga och panter-politiska Camae visar sig vara en ängel som kommit för att låta King veta att han ska dö dagen därpå: den 4 april 1968. En twist värd namnet. Magin perforerar realismen i en fantasi som faktiskt talar viss sanning, för efter år av dödshot levde King ständigt med en föraning om sin egen för tidiga död. I telefon med Gud (!) får King chansen att berätta om allt han gjort och allt han ännu inte hunnit göra – men ”hon” lägger på: det är dags att lämna över stafettpinnen. Fast till vem?

Här tar den historia vi känner vid, med en nu-punkt i Black lives matter-rörelsens många framträdelseformer. Dit tycker jag The National Black Theatre of Sweden hör, som en idogt kämpande aktör i Nord.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.