Var går gränsen mellan människa och maskin?
Rimini Protokolls avatar iscensätter existentiella frågor
Uppdaterad 2023-05-01 | Publicerad 2023-04-29
Sedan i höstas finns en alldeles ny scen för nyskapande och experimentell scenkonst på Östgötagatan 33 i Stockholm. På Konträr, som den heter, händer det mycket spännande. Just nu gästspelar det tyska, internationellt välkända kompaniet Rimini Protokoll med stycket Uncanny valley.
Jag har sett flera av Rimini Protokolls verk på de stora, europeiska teaterfestivalerna och 2011 spelade de sin Radio Muezzin på Bergmanfestivalen i Stockholm. Kompaniet jobbar alltid mer eller mindre dokumentärt, och med aktörer som inte är professionella skådespelare.
Uncanny valley hade urpremiär 2018 och är lite ovanlig, till och med för att vara Rimini Protokoll. Här har Stefan Kaegi, som är en av de tre konstnärliga ledarna, valt att för första gången arbeta med en dramatiker. Nämligen tyske Thomas Melle. Men på scenen är det en porträttlik robotkopia av författaren i naturlig storlek som framför hans text och röst.
Thomas-humanoiden sitter i en fåtölj, klädd i skjorta och pullover. Hans hud är av silikon och ansiktsmimiken detaljrik. Men det surrar när han rör sig och när han vrider på huvudet blottar den öppna baksidan hans robothjärna — och illusionen bryts.
Denna avatar håller så en föreläsning, med dator och storbildsskärm, som cirkulerar kring den existentiella utmaningen att inför människoliknande robotar drabbas av det obehag som kallas ”the uncanny valley”. Begreppet som myntades av den japanske robotforskaren Masahiro Mori på 1970-talet, stammar i sin tur från Freuds teorier om das Unheimliche, och syftar på det kusliga tillstånd som uppstår när vi förväxlar människoliknande ting, som dockor eller robotar, med riktiga människor.
Med detta effektiva och tekniskt väl igenomarbetade show and tell-koncept väcks viktiga filosofiska tankar om det jag tycker är mycket mer intressant än den pågående ai-debattens techvurmande kontra slentrianlarmande om ”ny teknik”: Frågan om vad det är att vara människa i denna nya (o)verklighet.
För Thomas Melle har ytterligare en – egoistisk – anledning att turnera som avatar med sin hightechdockteater. Formatet underlättar nämligen de författarframträdanden som hans bipolära sjukdom gjort allt svårare att planera och utföra. På så sätt gestaltas fördelar med den tekniska utvecklingen, samtidigt som de existentiella utmaningarna vävs in snyggt. Publiken lämnas med den öppna frågan om vad vi tror att vi just varit med om. Var det äkta?
Ja, vad är det vi egentligen applåderar åt?
