Sofistikerat familjeelände som håller stilen
Liv Landell Major ser ”Lång dags färd mot natt” på Göteborgs stadsteater
Publicerad 2019-09-15
Emil Graffman väljer att tolka Lång dags färd mot natt utan krusiduller, tack och lov. Eugene O’Neills klassiker gör sig bäst i en ren miljö, där den gudabenådade dialogen får stå i centrum. På Göteborgs stadsteater innebär detta en lågmäld men påkostad inomhusmiljö från tidigt, amerikanskt 1900-tal, känslig ljussättning och diskret, exakt kostym.
Med små medel slår Team Graffman fast att det intensiva dramat utspelar sig för länge sedan, samtidigt som publiken övermannas av insikten att konflikter och mönster i familjer är beständiga. Annorlunda uttryckt kommer den här pjäsen att kunna spelas om hundra år, och vara lika aktuell. En förutsättning är så klart skådespelare av hög klass.
Anna Bjelkerud som Mary är den starkaste motorn i dramat om familjen Tyrone. Med sin finkalibrerade teknik gör hon en av sina starkaste roller som den morfinberoende, förbisedda matriarken i en liten klan, där skuld skickas fram och tillbaka så fort någon öppnar munnen. Bjelkerud serverar en blandning av sorg, fåfänga och bitterhet toppat med förnekelse av det tunga missbruket. Maken och de två vuxna sönerna dansar en spänd medberoendedans, när de inte själva skåpsuper eller flyr fältet.
Stadsteatern får till en fullträff med Claes Månsson som centralgestalten James Tyrone. Han är klockren som familjeöverhuvud med svajande självförtroende. Hans läsning är stillsam, men expressiv och stundom humoristisk. Liksom hustrun äts han upp av ett mångårigt tigande, och dämpar sin ångest genom ständiga attacker på äldste sonen Jim – gestaltad av Eric Ericson. Denna stjärna.
Ericson har en gäckande närvaro, som triggar den inneboende hettan i dramat. Han filtrerar sina repliker genom grader av cynism, och marinerar samtidigt rollen som bad boy i en gränslös kärlek till lillebrodern Edmund – snyggt spelad av Fredrik Evers. Förutom att han åstadkommer en hosta som bara måste nämnas – hur bär karln sig åt? – så gör Evers en mångfacetterad insats som godmodig fredsmäklare märkt av sjukdom.
Jämte skildringarna av sofistikerade missbrukargräl är O’Neills dialog behållningen för kvällen. Den flyter på även om tempot sjunker ibland. Då blir Josefin Ljungmans naiva husa en vitamininjektion. Hon har en biroll, men en viktig sådan. Hennes karaktär bryter upp det dysfunktionella familjemönstret med sitt oskuldsfulla, charmiga perspektiv.
Lång dags färd mot natt är ett mästerverk om det mänskliga behovet av att få tala om trauman. Ett angeläget drama för alla som lever med familjetabun – stora som små.