Rosas brev - från fängelse till scen
Sara Turpin räddar föreställningen om revolutionären
Publicerad 2018-09-18
”Det mest revolutionära man kan göra är att alltid förkunna högljutt vad som händer.”
Citatet är den polsk-tyska, judiska socialisten Rosa Luxemburgs. På Moment teater i Gubbängen har Josefin Ankarberg hjälpligt knåpat ihop en pjäs om revolutionären som ”föddes in i drömmen om ett fritt Polen”, tidigt engagerade sig politiskt, gick i polemik med Lenin och hann grunda det tyska kommunistpartiet innan hon sköts ihjäl i samband med det så kallade spartakistuppropet 1919 och slängdes i Landwehrkanalen i Berlin.
Manuset bygger på Luxemburgs brev, och många av dem skrev hon under sin tid i fängelset, där hon hamnade efter att ha uppmanat soldater att vägra order under första världskriget.
Moments lilla scen är (således) stylad till betonggrå fängelsecell med ett litet gallerfönster. Att Luxemburg säger att hon trivs rätt bra i fängelset blir här inte svårt att förstå, för därinne blir det ofta uppsluppen stämning med musik och sång, schlagers och kuplett, på typiskt Momentvis.
Förutsättningar och idéer finns således för ännu en svängig, politisk Momentföreställning när den trehövdade ensemblen, som alla får alternera i titelrollen, inledningsvis river av en fyndig Karl Gerhard-parafras om ”Den ökända Rosa från Polen”.
Formen antar den gestaltade föreläsningens, visserligen beprövad, och numera dessutom överutnyttjad på teatern. Och visst är Rosa Luxemburg med sin politiska ikonstatus och sitt livsöde värd en egen föreställning, så det är en god gärning att ställa henne på scenen i vår politiskt kaotiska tid, då det är viktigt att högljutt förkunna vad som händer. Men på moment kommer resultatet tyvärr inte mycket närmare än ett bättre skoluppspel, som dessutom hade behövt mer repetitionstid.
”De som inte rör sig märker inte sina bojor”, säger Rosa Luxemburg på scenen, och jag önskar att en dramaturg hade hjälpt föreställningen att slita sig loss från redovisningspliktens tunga bojor, som både manus och iscensättning släpar på.
Med upptejpad tidslinje och faktagooglingar framstår det nämligen som om man först och främst velat berätta allt man kan om Rosa Luxemburg, och den metateatrala kommentaren om hur man balanserar rätt för att inte skriva publiken på näsan framstår med facit i hand som en ursäkt för att de inte nådde längre med sina konstnärliga ambitioner.
Det som räddar föreställningen någorlunda är Sara Turpins förmåga att charma publiken med sin intensiva närvaro.
